Och ansvaret återstår att utkräva
Klarar han valet också? Ansvaret är mitt., sa Persson, bara jag slipper att ta det. Foto:Claudio Bresciani/SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Laila Freivalds var den som fick utstå hårdast klander för sin brist på handling (när i själva verket statsministern borde ha placerats främst i skottgluggen). Men det var inte på grund av prioriteringen av teaterbesök före sina ämbetsplikter eller för andra underlåtelsesynder som hon fick lämna sin post.
Statsminister Göran Persson gjorde redan i december klart för alla att om någon politiker skulle avgå till följd av regeringens handlingsförlamning efter katastrofen så var det han. Som statsminister är han den högst ansvarige. Det erkännandet av ansvar innebar inte bara att han klädsamt bad om ursäkt till alla som känt sig drabbade. Det var också en hasard med höga insatser.
Ett enskilt statsråd hade nog kunnat få gå efter en misstroendeomröstning i riksdagen. Men om statsministern inte längre har riksdagens förtroende måste hela regeringen lämna och en ny statsminister utses. I praktiken hade detta inte varit möjligt om inte miljöpartiet på förhand hade bestämt sig för att byta block. Det kunde inte ske så kort före ett ordinarie val. Alltså kunde Göran Persson sitta säkert efter att ha spelat högt.
Om risken för en misstroendeförklaring hade funnits med i Göran Perssons kalkyl hade statsministern aldrig erkänt några fel och brister. Något annat finns inte skäl att tro. Under rådande omständigheter kunde han dessutom utgå från att den borgerliga oppositionen skulle vara alltför flat för att försöka fälla honom. Vilket den ju var.
Konstitutionsutskottets utfrågningar visade främst att Göran Perssons närmaste man, statssekreterare Lars Danielsson, inte hade "uppdaterat sin minnesbild" ordentligt. Det är tydligen socialdemokratisk pampsvenska för att säga att man har ljugit tidigare. Inte är det någon vacker bild som tonar fram.
Eftersom riksdagen inte kan avsätta tjänstemän, utan endast ministrar, är Lars Danielsson något för Göran Persson att besluta om. Så länge statsministern litar på sina medarbetare är de oåtkomliga för den politiska oppositionen.
I stället för en partipolitisk slagväxling blev nu den avslutande debatten en politisk avslutningsceremoni för regeringens mer än femton månader långa kris. Alltsedan annandag jul 2004 har den socialdemokratiska förmågan att styra landet varit ifrågasatt. Det långa maktinnehavet hade inte resulterat i några rutiner för att möta effekterna av katastrofer.
Detta sägs nu ha rättats till i regeringskansliet, och hoppas kan man ju alltid.
För alla människor som mist någon nära anhörig i flodvågskatastrofen är det inte slut. Något ansvar kom i själva verket aldrig att utkrävas. Göran Persson tog pliktskyldigast på sig skulden för de brister som förekommit, men han sitter fortfarande kvar. Frågan är i vilken annan demokratisk nation det har varit möjligt. Den enda person som fått lämna sin post är Laila Freivalds, och det var alltså av en annan anledning.
Politiken jagar vidare mot valrörelse. Livet går vidare, det också. Även utan utkrävt ansvar. Väljarna har i alla fall chansen att rösta bort en, försiktigt uttryckt, bristfällig statsminister och jämna vägen för en bättre.