BO TURE LARSSON: Obamas "surge" eller goda krigsherrar?

När Michail Gorbatjov blev Sovjets ledare i mars 1985 beslöt han att höja antalet sovjetiska soldater i Afghanistan till över 100 000, det mesta sedan Sovjet vid julen 1979 gick in för att rädda en av rebeller hotad kommunistregim. 1985 blev det blodigaste året för Sovjet. Men effekten av denna "surge", truppuppbyggnad, uteblev. 1989 drog sig Sovjet ur. Året därpå fick Gorbatjov Nobels fredspris. För Barack Obama gick det fortare, både med en "surge" och med fredspriset, efter mindre än ett år som president i USA. Strax innan Obama tar emot priset beslöt han om en ny höjning av antalet amerikanska soldater i Afghanistan - till kring 100 000. Liksom för Gorbatjov och för Bush i Irak handlar det om att med en styrkeuppvisning påskynda avveckling av ett mindre framgångsrikt engagemang utomlands. Afghanistan har inte blivit som tänkt när USA 2001 gick in för att störta talibanerna, vid makten i Kabul sedan 1996. De hade trotsat FN genom att ge skydd åt ansvariga för terrordåd, med kulmen 11 september 2001 i USA. Lika lite som kommunisterna, 1978-1992, tycks i dag de demokratiska krafterna kunna forma Afghanistan efter sin modell. - Det folkvalda parlamentet gör inget nyttigt, används bara till att dela ut makt och förmåner. - President Karzai förblir symboliskt viktig. Men han skulle vara maktlös utan stöd utifrån.- Inget givarland tycks förstå hur dess bistånd brukas eller missbrukas. Det säger Dipali Mukhopadhyay, som forskar om afghansk politik. För tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace i Washington har hon skrivit rapporten "Krigsherrar som byråkrater: den afghanska erfarenheten". Här ger hon exempel på hur odemokratiska ledare av maffiatyp faktiskt kan verka positivt, förutsatt att de har kontroll nedåt och en bra relation uppåt, med Kabul. Krigsherrarna är en produkt av krigen sedan 1970-talet. Ordet har en dyster klang, av plundring och blodigt kaos. Men det finns exempel i dag på att de kan spela en konstruktiv roll. Traditionellt har den afghanska staten styrts i ett samspel mellan en svag centralmakt i Kabul och lokala herrar. När Kabul, senast kommunisterna, sökt hävda sig på ett sätt som upplevts kränkande för lokala makthavare har det blivit kaos. Balkh är en provins i norra i Afghanistan, i den region där svenska soldater delar ansvaret för säkerheten. Här utsågs Atta Mohammed Noor, veteran i kamp mot Sovjet och talibaner, till guvernör av Karzai år 2004. Attas milis är formellt inordnad i landets krigsmakt, men förblir lojal mot hans person. Han härskar genom ett maffialiknande nätverk. Men provinsen har utvecklats. Odlingen av opiumvallmo har utrotats. Här pågår uppbyggnad av en fungerande stat. Men inför presidentvalet i år lierade sig Karzai med till Attas regionale rival general Dostum, en uzbek, för att denne skulle leverera uzbekernas röster. Dostum är ökänd för att ha stått på alla sidor i de afghanska krigen. Atta valde att stödja Karzais främste rival i presidentvalet. Det blev allmänt oroligare i Balkh. Det märkte också svenskarna av. Det ryktas att Karzai och Atta nu åter försöker enas. Det kan behövas. Det finns ju inte direkt något överflöd av inhemska makthavare att stödja - för USA, Nato - eller Sverige.

Bo Ture Larsson: Obamas "surge" eller goda krigsherrar?

"Krigsherrarna är en produkt av krigen sedan 1970-talet. Ordet har en dyster klang, av plundring och blodigt kaos. Men det finns exempel i dag på att de kan spela en konstruktiv roll", det skriver Bo Ture Larsson i dagens utrikeskolumn.