I fyra nordiska länder finns numera populistiska och invandrarkritiska politiska partier; Fremskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna och Sannfinländarna i respektive lands parlament. Island är enda undantaget. I senaste isländska kommunalvalet gick dock Det Bästa Partiet starkt framåt och innehar i dag den viktiga borgmästarposten i Reykjavik.
Docenten i statskunskap Ann-Cathrine Jungar vid Södertörns högskola och verksam vid Centrum för Östersjö- och Östeuropastudier (CBEES) har forskat kring dessa fyra partiers bakgrund och ideologi. Vid Letterstedtska föreningens senaste möte och i en understreckare i Svenska Dagbladet har Ann-Cathrine Jungar sammanfattat sina forskningsresultat. Resultat borde inte minst svenska riksdagspolitiker studera närmare, tycker Letterstedtska föreningens ordförande förra centerledaren Karin Söder.
Klart är att de fyra partierna har en gemensam historisk bakgrund och att de fyra partierna över tid mer och mer liknar varandra. Det som är kännetecknande för dessa partier är en tunn ideologi, antietablissemang, tro på folksuveränitet och ofta en klar agrar bakgrund. Ett annat gemensamt drag är att partierna mest lockar manliga väljare.
Helt tydligt är vidare, enligt docent Jungar, att partierna lär av varandra även om de har olika betoningar i sina program. Sannfinländarna till exempel, som nådde nära 20 procent i riksdagsvalet, tror inte på "högerns pengamakt och inte heller på vänsterns systemmakt". Sannfinländarna menar också - vilket nog delas av övriga populistpartier - att "egna folkgruppen skall prioriteras i välfärden och ges företräde". Sverigedemokraterna å sin sida anser att medborgarskap och välfärd för utifrån kommande är en belöning, som följer av anpassning och integration.
Media har, enligt Jungar, med sin skildring av de populistiska partierna "hjälpt dem in i parlamenten". Men väl inne i riksdagsarbetet och i opposition har inte partierna "hjälp" av media - snarare tvärtom. Sverigedemokraterna har hittills i oppositionsställning känt sig mobbade av både övriga partier och media. Hur länge kan den "mobbningen" pågå om partiet växer, undrar Jungar stillsamt. Sverigedemokraterna fick i riksdagsvalet drygt fem procent av väljarnas röster, medan Fremskrittspartiet är nära fem gånger större, Sannfinländarna nära fyra gånger större och Dansk Folkeparti dubbelt så stora. Populistpartier är i dag ganska starka också i Österrike, Nederländerna, Frankrike och Ungern.
De fyra nordiska populistpartierna sitter som bekant i opposition. Men frågan är givetvis hur dessa partier indirekt påverkar regeringarnas politik och hur de styrt den politiska dagordningen ofta i samband med medial uppmärksamhet. Att Dansk Folkeparti indirekt påverkat regeringens invandrar- och flyktingpolitik anses oomtvistat.
En synnerligen intressant fråga är hur dessa partier kommer att ställa sig till en djupare ekonomisk kris i Europa. Motstånd mot euro-samarbetet och ytterligare ekonomiskt samarbete i Europa kan mobilisera nya anhängare till de tre EU-ländernas populistpartier. I Finland diskuteras hur Sannfinländarna indirekt påverkat koalitionsregeringen i ett större ifrågasättande av medlemsstödet till främst Grekland.
Så nog finns det anledning för oss alla i Norden att närmare följa hur dessa fyra partier bedriver sin politik.