Lite egendomligt kändes det sist när SVT:s Agenda bjöd tittarna på partiledardebatt. Regeringspartiernas ledare var på plats, liksom två av oppositionspartiernas - Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Miljöpartiets ena språkrör Åsa Romson. Ledaren för det största oppositionspartiet, Håkan Juholt och Vänsterpartiets ledare Lars Ohly bojkottade programmet. De var framför allt griniga över att de skulle stå bredvid Åkesson i studion. På förhand hade nämligen Agendaredaktionen beslutat att ha regeringen på ena sidan om programledaren och oppositionen på andra.
Och så var diskussionen igång.
En del socialdemokrater hävdade att Sverigedemokraterna ingick i regeringsunderlaget och inte var ett oppositionsparti och skulle därför stå tillsammans med regeringsföreträdarna. Andra representanter för S och V argumenterade emot uppställningen i termer av att väljarna skulle få för sig att oppositionens alla fyra partier var en enhet, precis som regeringsalliansens.
Som om socialdemokrater och miljöpartister aldrig röstar med regeringen.
Som om väljarna inte skulle höra skillnad på Lars Ohlys och Jimmie Åkessons åsikter och argumentation.
Vilket löjes skimmer sådant tjafs sprider över politiken.
Så underskattade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljarkåren på ett alldeles unikt och öppet sätt.
Nu är det andra bullar. Lars Ohly är utbytt och så är också den entusiastiske och retoriske Håkan Juholt. Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven har trätt in i rollerna. De är bägge helt andra politikertyper än deras företrädare, tydligast kommer säkert skillnaden mellan Löfven och Juholt att märkas.
I morgon går den första partiledardebatten i tv med dessa två nyvalda ledare av stapeln. För Löfvens del är det allra första matchen mot Reinfeldt. Löfven saknar riksdagsplats, det gör partiledardebatterna i tv extra viktiga för honom och Socialdemokratin. Det är där han kan profilera sig inför en större publik som oppositionsledaren, som Reinfeldts utmanare.
Politiskt kommer det givetvis bli oerhört intressant att höra hur debatten går. Oppositionspartiernas ekonomiska politik för våren är definierad och regeringens vårbudget är presenterad. Skillnaderna kan tydliggöras och förstärkas genom retorik, genom förklaringar och preciseringar.
Mycket står på spel. Precis som för Mona Sahlin och för Håkan Juholt är förväntningarna ordentligt tilltagna nu när Stefan Löfven ska börja definiera sitt partis politik. Vid de två tidigare partiledarskiftena har besked om politisk kurs och politiskt innehåll skjutits på framtiden. Under perioder har väljarnas förväntningar, önskemål och fantasibild av vad framtida S-politik kommer att innebära ökat på opinionssiffrorna. När sedan politiken presenterats, när samarbetspartners presenterats, så har väljarna lämnat i strid ström.
Det återstår att se om historien upprepar sig.
Men det är inte bara på Socialdemokraterna förväntningarna är höga pressen är stor. Också regeringens partiledare bör känna sig pressade. Det är ingen medvind i opinionen nu och det går inte att förvänta sig att Socialdemokraternas siffror vänder neråt bara för att de börjat definiera sin politik. Alliansens politik måste bära sig själv i väljarnas ögon.
Jobbfrågan kommer alldeles säkert att vara central i morgondagens debatt. Men önskvärt vore om rättspolitiken, energipolitiken och familjepolitiken fick ta större utrymme än vad dessa politikområden brukar få göra. Låt oss också hoppas på att debatten kan handla om hur respektive partier och i synnerhet det stora oppositionspartiet, tänker sig att finansiera sina föreslagna reformer i budgetförslagen.
Hittills har Stefan Löfven hållit en låg profil. Väljarna vet inte riktigt vad han tycker och vad hans socialdemokrati ska stå får. Hans strategi att hålla tyst har givit resultat i opinionsmätningarna. Men tystnad håller inte i längden.
I några sammanhang har han uttalat sig, bland annat på första maj och än så länge verkar det som att hans retorik och partiets politik någorlunda hänger ihop - åtminstone mer än när Juholt pekade ut kursen. Något annat som bättre än på Juholts tid - att tjafsa om vem som ska stå bredvid vem i partiledardebatter, verkar inte vara Löfvens grej.