Nu betalas priset i Pakistan
Avgå! Kraven på Pervez Musharrafs avgång växer.Foto: Anjum Naveed/AP/SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Pakistan hade spelat en avgörande roll för att föra talibanerna till makten i Kabul, 1996.
Och på hemmaplan har Pakistans militär alltsedan den förre uniformerade diktatorn Zia ul-Haq (1977-1988) stött militanta islamister för att kunna hävda sina intressen (inte minst ekonomiska) mot moderata politiska grupper.
Med viss rätt betraktar sig militären inte bara som ett skydd mot yttre hot (Indien) utan också som den enskilt viktigaste sammanhållande kraften i landet.
Men i dag betalar Pakistan ett högt pris för militärens samarbete med militanta islamister inom och utom landet.
1999 störtade general Pervez Musharraf en civil premiärminister. Det handlade då om en intern maktkamp.
USA fördömde kuppen, och ogillade även att Pakistan skaffat sig kärnvapen. Men efter 11 september 2001 blev det akuta problemet Pakistans goda förbindelser med regimen i Kabul, som skyddade Usama bin Ladin. Han befann sig sedan 1996 i Afghanistan.
USA krävde att Musharraf valde sida i kriget mot terrorismen. Dennes problem var att talibanerna hade meningsfränder i Pakistan - även i militären. Han försökte att inte stöta sig med dem. Det framgår av hans motivering för att ställa upp på USA:s sida. Han sade sig vilja "rädda Afghanistan och talibanerna från att skadas".
Rädda talibanerna?
Ja, i praktiken var detta vad som skedde. Frånsett det fåtal talibankrigare som greps av bundsförvanter till USA - några hamnade på Guantanamo - kunde ledare och fotfolk söka trygghet i Pakistan.
Men Pakistans radikala islamister lät sig inte blidkas. De blev rasande. Flera gånger har de försökt döda Musharraf.
Pakistans områden längs gränsen till Afghanistan har länge befunnit sig i opposition mot centralmakten i Islamabad, i uniform eller civilklädd. Man känner snarare samhörighet med etniska och kulturella fränder i Afghanistan än med människorna nere på flodens Indus slättland. Här har al-Qaidas ledning och talibanerna kunnat återhämta sig, med nya rekryter från militanta religiösa skolor och med stöd av lokala ledare som Musharraf stött sig med när han med våld sökt hävda sin auktoritet.
I stället för att Pakistan bidragit till att stabilisera Afghanistan har konflikten där sedan 1970-talet haft motsatt verkan.
Pakistan har erfarenhet av inhemskt våld utifrån etniska och religiösa motsättningar, mellan sunni- och shia-muslimer. Nu har man även drabbats av självmordsterrorism.
Benazir Bhutto, regeringschef i två omgångar efter militärdiktatorn Zia ul-Haq (han som 1979 lät avrätta hennes far, avsatt premiärminister), har liksom sina civila ledarkolleger anledning att vara självkritisk, nu när hon anklagar militären för förtryck och vanstyre. Hon delar ansvaret för Pakistans elände.
Pakistans sanna demokratiska hjältar är de enskilda och organisationer som kämpar för de mänskliga rättigheterna och för den frihet som, även om det i dag är svårt att tro det, besjälade dem som för 60 år sedan grundade Pakistan som nationalhem för muslimer på indiska halvön. (SNB)
Utrikeskrönika