Normandieinvasionen - ett 60-årsminne
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Överaskningsmomentet. Ovädret över kanalen bedömdes av tyska meteorologer pågå den 5-7 juni medan den engelske chefmeteorologen förutsade ett lugnare väder under 24 timmar. Den allierade överbefälhavaren general Eisenhower beslöt på morgonen den 5 juni att ge klartecken till landstigningar på de fem utvalda invasionsstränderna med kodnamnen Utah Beach, Omaha Beach (amerikanska avsnitt), Gold och Sword (brittiska avsnitt) och Juno (kanadensarnas avsnitt). Den tyske befälhavaren den legendariske så kallade ökenräven fältmarskalk Rommel räknade med obefintlig invasionsrisk och for den 4 juni till Ulm för att fira sin frus födelsedag. Hans underställda generaler var i Bretagne på ett krigsspel om hur en invasion skulle avvärjas. Hitler sov i Berchtesgarden och fick inte väckas.
Tysk lägesfelbedömning och de allierades vilseledande åtgärder. Under flera veckor efter den 6 juni ansåg den tyska militärledningen att Normandieinvasionen var en skenmanöver och att huvudanfallet skulle riktas mot kanalkustens smalaste del mot Calaisområdet. Där uppfördes därför de starkaste befästningarna och dit förlades de tyska elitförbanden. Till all lycka för de allierade vågade tyskarna inte omgruppera dessa elittrupper till Normandieområdet under invasionens för de allierade mest kritiska veckor. Betydelsen härav framgår av det mycket hårda motstånd som mötte amerikanarna på Omahastranden. Till detta område hade tyskarna av en ren händelse förlagt en infanteridivision för övning. Landstigningen vid Omaha var därför nära att sluta i ett fullständigt fiasko och på detta avsnitt förlorades mellan 6000 till 7000 man mot "endast" omkring 3000 på alla övriga fyra avsnitt.
Världshistoriens största bedrägeri i form av vilseledande attrapper i sydöstra England av stridsvagnar, artilleri, armétruckar, hela städer av armétält och livlig telefontrafik som kunde avlyssnas av tyskarna bidrog sannolikt starkt till deras beslut att länge kvarhålla sina bästa soldater i Calaisområdet.
Avancerad teknikanvändning. Kring hamnstäderna byggde tyskarna tunga befästningsverk då de allierade logiskt måste ha tillgång till en eller flera invasionshamnar. Den mer än årslånga förberedelsetiden använde de allierade för tillverkning av bland annat större landstigningsfarkoster och ett stort antal betongkasuner. Med början från invasionskvällen bogserades 18115 enorma betongklossar till fiskebyn Arromanches i Sword Beachavsnittet. Där uppfördes en tolv km lång vågbrytare av betongklossar och ett femtiotal gamla fartyg. Innanför denna anlades konstgjorda kasunkajer från vilka pontonbroar ledde in mot stranden. Under erövringen av Normandie fungerade denna hamn som en navelsträng till invasionsarméerna miljontals soldater, en halv miljon fordon och fyra miljoner ton fönödenheter infördes via denna hamn.
En annan konstgjord hamn i Omahasektorn förstördes helt den 19 juli i samband med årtiondets svåraste kanalstorm endast tre dagar efter det att den tagits i bruk.
Under de förberedande invasionsplanerna var Storbritanniens premiärminister Churchill och USA:s president Roosevelt eniga om att Normandieinvasionen skulle samordnas med en landstigning i Sydfrankrike samma dag. Landstigningsfarkosterna var dock för få för att kunna genomföra två anfall samtidigt. Oenighet uppstod mellan de båda om var det andra anfallet skulle sättas in. Här spelade synen på Sovjetunionens avsikter en avgörande roll. Churchill ville strax innan de allierade den 15 augusti verkställde det sydfranska anfallet satsa dessa resurser på en slutlig seger i Italien för att sedan via Västjugoslavien fortsätta mot Wien och Tjeckoslovakien. Avsikten var att hindra ryssarna från att få kontroll över alltför stora delar av östra Europa. Roosevelt var i första hand intresserad av goda förbindelser med Sovjet och hade en naiv och överdriven tro på de sovjetiska ledarnas demokratiska sinnelag och politiska avsikter. Han accepterade därför inte Churchills planer. Efter kriget 1945 överlämnade de västallierade till ryssarna även en del områden som de själva intagit.
Om Churchills realistiska bedömning av Stalins verkliga planer vunnit genomslag hade troligen åtminstone delar av det efter kriget kommunistiska Östeuropa förskonats från kommunistiskt förtryck och förödande planekonomi. Några av de från och med den 1 maj nya EU-medlemstaterna hade i så fall kanske uppnått västeuropeisk levnadsstandard.
Källor: Litteratur, tidningsartiklar samt två studieresor den första 1994 militärhistorisk under ledning av överstelöjtnant Stellan Bojerud.
DEBATT
Carl-Erik Bladh, Gamleby, är filosofie magister i bland annat historia och statskunskap.
Carl-Erik Bladh, Gamleby, är filosofie magister i bland annat historia och statskunskap.