Normalt onormalt i Israels val
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förra valet till knesset hölls i januari 2003, mitt under den andra blodiga intifadan. Ariel Sharon, ledare för borgerligt nationalistiska partiet Likud, bildade åter regering. 2004 hoppade ett par partier av i protest mot att Sharon aviserat avveckling av bosättningarna i Gazaremsan. I stället fick Sharon stöd av arbetarpartiet och ett litet religiöst parti.
Evakueringen av Gaza genomfördes i fjol. Sharon bröt mot sin egen tidigare uppfattning att reträtt var fel i princip, och praktiskt, därför säkerheten inte skulle bli bättre utan sämre.
Sharon bröt också med Likud som han varit med om att grunda på 1970-talet. Hans nya parti, Kadima, framåt, blev genast starkt i opinionsmätningarna.
Så drabbades Sharon av stroke - och försvann ur politiken.
Men Kadima tycks ha klarat skiftet. Den nye partiledaren och regeringschefen Ehud Olmert har lockat väljare från vänster, höger och mitten. Det tippas få kring 40 av knessets mandat, den nivå Likud nådde i valet 2003. Det Likud som är kvar och nu leds av Benjamin Netanyahu, regeringschef 1996-99, tippas bara få hälften, i nivå med arbetarepartiet.
Frågan är vilka partier som Kadima kan bilda koalition med. Arbetarepartiet ligger närmast till hands, men det lär inte räcka. Det finns ett par religiösa partier, med väljare som lyder sina rabbiner. Deras stöd brukar kunna köpas med statsbidrag till verksamheten.
Varje val brukar bjuda på nya partier. Deras förutsättningar är goda. Israel är en enda valkrets och spärren ligger på bara två procent. En uppstickare är partiet "Israel vårt hem", som främst appellerar till invandrare från forna Sovjet.
Kadima framstår som det hittills mest ambitiösa och framgångsrika försöket att ändra i ett partiväsen där den stora skiljelinjen varit åsikterna om villkoren för fred. Arbetarepartiet har förlorat sin makt men så att säga segrat i sak eftersom Sharon hann ansluta sig till dess tes att säkerhet är viktigare än var gränserna går.
Olmert säger att tiden kommit att för parti med majoritet som inte utsätts för utpressning av ett parti med två eller tre mandat, från vänster eller höger.
Men det blir ingen majoritet för Kadima och hårda förhandlingar stundar. Olmert håller en hög profil mot tilltänkta partners. Bara partier som går med på fortsatt evakuering kan tas med i regeringen, säger han.
I fråga om Västbanken traskar Olmert vidare i Sharons fotspår. Hans mål är att fastställa Israels gränser till år 2010. Bosättningar med kring 60 000 invånare skall lämnas, men de stora israeliska bosättningarna behålls, hitom den säkerhetsbarriär som är under byggnad. Jordandalen förblir Israels säkerhetsgräns. Det betyder att Israel på Västbanken behåller samma övervakning och möjlighet att ingripa som nu i Gazaremsan.
Kadima kritiseras hårt av Likud och en del mindre partier. Avigdor Lieberman, ledaren för Israel vårt hem, har sagt att han inte stödjer Olmerts plan.
Men Lieberman har faktiskt ett ännu mer radikalt förslag med samma motivering, att minska antalet palestinier som staten Israel har ansvar för. Han har föreslagit att Israel ändrar sin folkrättsligt erkända gräns så att områden med många arabiska israeler förs över till en framtida palestinsk stat.
Palestinierna är annars frånvarande, som motpart, i valet. Palestina är ett begrepp, men Israel anser att det inte har någon trovärdig företrädare. Segern för Hamas i det palestinska parlamentsvalet har underlättat för Israel att föra en ensidig politik. Kritiken inifrån och utifrån om att Israels regering saboterat moderata palestinska krafter blir poänglös nu när palestinierna valt ledare som inte vill erkänna Israels rätt att finnas. (SNB)