Sverige har nära till utlandet. Även där gränsen löper genom vatten är det inte långt till svenska kusten, och åt andra hållet dröjer det inte länge innan man under fötterna har fast mark som tillhör någon annan.
Norge befinner sig i en annan situation.
Varje regering - det är val nionde september - måste hantera faktum att Norge i väster och norr kontrollerar ett havsområde som är sju gånger större än dess yta på Skandinaviska halvön. Norge har ansvar för klippor i den nordliga Atlanten - Svalbard är den största ansamlingen - som vidgar intressesfären upp till Nordpolen.
Intressena i Antarktis inte att förglömma.
Under 1900-talet accepterade Norges motparter i världssamfundet dess anspråk. Norge är därför starkt beroende av att den rådande världsordningen består. Ett uttryck är att landet per person är den överlägset största bidragsgivaren till FN-systemet och att Norge tydligt markerar att USA är dess viktigaste bundsförvant.
Detta påpekas i en studie av norsk säkerhetspolitik författad av Ståle Ulriksen för tankesmedjan Fri Värld.
Ulriksen skriver att Norge står med ena foten i ett reglerat europeiskt samarbete och med den andra i höga nords kalla vildmarker. I Europa bedriver man inte politik genom att demonstrera militär styrka. Men i höga nord sker just detta.
Utan att Norge verkar vilja ge försvaret vad som krävs. Norge har haft en diskussion liknande den som uppstod i Sverige, om ”enveckasförsvaret”.
Norge har länge haft problem med ryssarna, men parterna är nu överens om gränsdragningen i Barents hav.
Norrmännen fruktar inte ryssarna. Men det råder ett brett samförstånd i Norge om att politiken i norr måste backas upp militärt.
Frågan är om det sker. Även försvaret har varit föremål för Norges i omvärlden beundrade förmåga att hushålla med de 4 500 miljarderna i oljefonden.
Kanske går det bra ändå. Enligt Ulriksen är Norge på väg ur försvarets svacka åren 2008-2012. Och medan det ännu för ett par år sedan såg ut att bli storpolitisk strid om Arktis verkar det nu ha lugnat ned sig.
2007 planterade Ryssland sin flagga vid Nordpolen. Andra länder ökade sin patrullering och reste krav på suveränitet. Men vid Arktiska rådets möte i Kiruna i maj, när Sverige lämnade över ordförandeskapet till Kanada, togs föga arktiska stater som Kina och Singapore med som observatörer.
Det märks en vilja att kompromissa.
Enligt den amerikanske Arktiskännaren Scott Borgerson ser det ut som om den ökade spänningen sporrat de berörda länderna att lösa sina tvister fredligt. ”Ett delat vinstintresse har övertrumfat instinkten att tävla om territorium, ” skriver han i den utrikespolitiska tidskriften Foreign Affairs.
Men för Norge förblir den höga nord en utmaning. Oenigheten mellan Norge och många andra stater om vattnen runt Svalbard är enligt Ulriksen landets sannolikt viktigaste utrikespolitiska fråga.
Den lär inte minska i vikt, nu när det, spår Borgerson, i Arktis förestår en guldålder, när klimatförändringen förvandlar Ishavet till globalt betydelsefullt centrum för näringsliv och handel.