I skrivande stund ser det ut som att det är dags för rejäla nedskärningar i Västerviks kommun - igen.
Hjalmarssons moderater och övriga borgerliga som styr kommunen har, trots sitt kramande av kommunallagens paragraf om budget i balans, fatalt misslyckats uppehålla just detta. Resultatet är att en nedskärning på 15 miljoner väntas drabba socialnämnden som står för bland annat vården av äldre. Som vanligt slår nedskärningarna mot dem som redan har det svårt och saknar möjlighet att effektivt protestera.
Ett tecken i tiden snappades nyligen upp, nämligen att biståndshandläggarna inom äldreomsorgen fått ålagt sig att radikalt minska tillgängligheten till tjänsten "ledsagning" som i regel innebär att en äldre får sällskap och hjälp av hemtjänstpersonal vid ett sjukvårdsbesök.
Ledsagning har man enligt uppgift varit "alldeles för generös med" och tanken är att taxichauffören som kör den äldre till exempelvis sjukhuset ska vara ansvarig fram till dess att pensionären lämpats av på sjukhusets trapp, därefter är det landstingets ansvar att avsätta personal till att ta hand om den äldre.
För det första så ger resonemanget uttryck för en missunnsamhet, de äldre ska inte få den trygghet och hjälp av en för dem välkänd person som de behöver vid sjukhusbesöket. För det andra speglar det ett revirtänk där kommunen "inte ska stå för kostnader på landstingets område".
Dessutom så uppmanas hemtjänstpersonal att inte hjälpa äldre att fylla i ansökningsblanketter för dylika insatser, "de äldre ska höra av sig till biståndshandläggarna direkt". Anledningen till detta är lika enkel som cynisk, det ska bli lättare att neka äldre hjälp, så pengar kan sparas.
Biståndshandläggarnas uppgift borde vara att se till att de sökande får den hjälp de behöver, men idag verkar det som om de i stället görs till redskap för borgerlig nedskärningspolitik, med uppgift att begränsa hjälpinsatser och därmed kostnader.
Hur länge ska vi låta denna inhumana nedskärningspolitik fortgå?