Nationaldagen öppnar dörren till världen!

Nationaldagsfirande. Vi  ska vara stolta över vår nationaldag 6 juni, tycker Martin Danielsson, Gamleby. Foto: Pressens bild

Nationaldagsfirande. Vi ska vara stolta över vår nationaldag 6 juni, tycker Martin Danielsson, Gamleby. Foto: Pressens bild

Foto:

Västervik2005-06-15 00:25
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Replik till Carolin Dahlmans kolumn i VT den 11 juni.
Det blev inte av för mig att fira nationaldagen. Arbetet, som jag har, måste göras även på en helgdag av nationaldagens karaktär, men jag hade gärna firat om det hade varit möjligt.
Många är missuppfattningarna när det gäller nationaldagen. Det kan vara sant att 6 juni är ganska historielös. Okay, Gustav Vasa red in i Strängnäs, det lärde man sig som barn men sedan.

Många länder firar nationaldagen och gör det med besked. I Norge gör man det och i andra länder finns det flera dagar som påminner om viktiga tillfällen som är värda att minnas.
Min fru, som för övrigt kommer från Ungern, var en gång i Oslo vid 17 maj och kände sig långt ifrån utesluten för att hon kommer från ett annat land. Själv är jag halvtysk genom min mor men känner mig oerhört stolt över att vara svensk. Därför beklagar jag att jag inte har kunnat fira 6 juni. Kanske nästa år.
Alla känner vi ett behov av en identitet. En identitet som inte innebär förakt för det annorlunda, inte utesluter och inte stänger ute. Därför är 6 juni som helgdag bra. Den kan skapa enighet, manifestera ett värnande av frihet, demokrati, fred och värden som vi, med våra olika åsikter i övrigt, kan stå enade kring.
Nationalkänsla i sin riktiga form är inte uteslutande. Den färgade man som kommit från Eritrea som bryter på svenska, kanske sjunger "Du gamla du fria" bättre än jag.
Som jag skrev ovan kommer min fru från Ungern. Där finns numera dagar som påminner om Ungernrevolten 1956 som det nu är tillåtet att fira, som man förut i det fördolda firade under kommunisttiden. Då känns det riktigt. Samtidigt finns det ännu fler dagar som påminner om den borgeliga revolutionen på 1800-talet då många stater blev fria och hemma gläds vi oerhört över den rätten som vi har. Att slippa smyga med vårt firande, att kunna fira i en fredlig del av världen.
När Tyskland enades kändes det starkt hos mig, som något stort. Därför försöker jag sätta upp tyska flaggan den 4 oktober också, för det är en del av mig. Vi i Sverige och de i Tyskland verkar vilja smyga med våra nationella känslor. En gång ville jag sjunga med i deras nationalsång, men ingen av de tyskar som jag pratade med ville vara med. Varför?
Den tredje versen, som nu är den man sjunger börjar så här:
Einigkeit und Recht und Freiheit für das deutsche Vaterland.
Enighet och rätt och frihet för det tyska faderlandet. (I Tyskland heter det så). Detta är vad nationalism står för, enighet rätt och frihet.
Någonstans i mitt undermedvetna finns Martin Luther Kings berömda tal i mitt minne. Det slutar:
Free at last, free at last, we are free at last.
Detta är nationalism för mig, varken mer eller mindre.
DEBATT
Martin Danielsson, Gamleby, är fri debattör.
Läs mer om