De senaste dagarna har det sorgliga dramat om Ingemar Andersson från Tuna utanför Vimmerby spritts över landet. Han kom till Västerviks sjukhus för en knäskada förra söndagen. Där blev han, enligt media, sittande i åtta timmar utan mat eller medicin, trots diabetes. Klockan elva på kvällen skickades han hem från sjukhuset i taxi, utan att man fått bekräftelse på att någon fanns som kunde ta emot honom hemma.
Taxichauffören släppte av Ingemar, som tog sig till trappan. Men dörren var låst och Ingemar kom inte in. Så där på trappan kollapsade han i den tiogradiga kylan i tron att hans sista stund var kommen. Fjorton timmar senare hittades han av en slump av sin bror Joel. Då var Ingemar svårt medtagen, nedkyld och hade svåra köldskador på fingrar och tår.
Sjukhusledningen säger att man har följt rutinerna. Men i så fall behöver rutinerna verkligen ses över!
Inte kan det väl höra till rutinerna att en diabetiker får sitta i åtta timmar på akuten utan mat eller mediciner? Det missförhållandet trodde jag hade rättats till för flera år sedan, då jag efter att patienter påtalat liknande problem talade med dåvarande chefen på akutmottagningen, som ombesörjde en lösning på det problemet. Fungerar inte det längre?
Inte kan det vara rutin att skicka hem en sjuk åldring mitt i natten utan att man först kontaktat någon hemma, anhörig eller hemtjänst, eller kontrollerat att patienten kan ta sig in i hemmet? Nog måtte väl det enda rimliga vid 23-tiden vara att låta patienten sova på sjukhuset och få åka hem nästa dag? Varför förmår inte den styrande sossemajoriteten få fram de intagningsvårdplatser i Västervik, som vi kristdemokrater arbetat för, och som skulle förhindra den här typen av kringskyfflande av gamla människor?
Inte heller hör det till rutinerna att en taxichaufför släpper av en sjukling utan att förvissa sig om att vederbörande tar sig in. Den tjänsteman som ansvarar för beställningstrafiken, är enligt media förtvivlad och kan inte förstå hur det hela kan ha gått till.
Enligt min ringa bedömning har det gått fel på flera punkter, kanske fler än de här ovan uppräknade.
Jag vill poängtera att det inte handlar om felsökning för att hitta syndabockar. I ett sådant här fall finns bara förlorare. Men den som får lida när rutinerna fallerat, det är Ingemar Andersson, som riskerar att gå illa sargad ur eländet, med sina förfrusna fingrar och tår.
Därför duger det inte att gömma sig bakom påståendet att rutinerna följts. Varje steg i vårdkedjan måste gås igenom, utan att någon pinsamhet sopas under mattan. Det får bara inte hända igen!
Detta sorgliga exempel visar på vikten av att stärka patientsäkerhetsarbetet. Drygt hundratusen patienter varje år skadas i Sverige till följd av felbehandling, sjukhusinfektioner, olycksfall eller andra missförhållanden i vården och cirka tretusen avlider till följd av sina skador.
I trafiken har man lyckats minska dödsfallen genom ett målmedvetet trafiksäkerhetsarbete. Alliansregeringen har genom socialminister Göran Hägglund (KD) satt upp en liknande nollvision när det gäller patientskador och har avsatt två och en halv miljard kronor för detta. Landstingen får ett tydligare ansvar att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete och att förhindra vårdskador. Det är hög tid, för det handlar om människor av kött och blod, precis som Ingemar Andersson, och inte bara siffror i statistiken.
Låt därför Ingemar Anderssons tragiska upplevelse fungera som en väckarklocka och en startpunkt för det arbetet. Ingen ska behöva riskera att bli skadad till följd av vården!