När våldet drabbar USA:s pacifister
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Händelsen illustrerar både oförmåga och förmåga i USA. Oförmåga att vidta effektiva åtgärder mot våld som begås av människor i obalans.
Samt förmågan att låta en folkgrupp blomstra vars religion predikar pacifism, icke-våld och för vilken non-konformismen, att förhålla sig kritisk till tidens anda, är ett kännetecken.
Amish och deras kusiner mennoniterna vägrade värnplikt när den fanns. Amish säger nej till det mesta av teknologiska påfund under de gångna 200 åren. Både kvinnor och män visar sin tillhörighet i klädedräkten. Mennoniterna är mera liberala. Det vanliga är nu att följa konvenansen, att inte skilja sig från mängden genom kläderna.
Amerikaner tycker att amish är märkliga. Men var skulle de finnas om inte här? USA är ju landet dit efterföljarna till Menno Simons (död 1560) och Jacob Amman (död 1730) sökte sig just därför att där fick man bli salig på sin fason. Särskilt i Pennsylvania, som grundades av kväkaren William Penn som ett land för religiös tolerans.
Menno Simons var en katolsk präst som 1536 anslöt sig till reformationstidens baptister, "vederdöparna", en rörelse med revolutionära drag som retade makthavare då och framgent. 150 år senare tyckte Jacob Amman tyckte att mennoniterna förslappats och blev ledare för en strängare riktning. Båda utsattes för förföljelse och började utvandra, till Nordamerika men även Ryssland, som ville ha dessa flitiga tyskar-holländare-schweizare som kolonisatörer i Sibirien. Efter Sovjets tillkomst flyttade ryska Mennoniter vidare, till Nordamerika och Paraguay.
Delstaterna Pennsylvania, Ohio och Indiana och i Ontario i Kanada förblir centrum för amish och mennoniter.
De är effektiva medel mot fixa uppfattningar om vad USA är, om vad amerikaner tycker, och om hur de lever.
Visst, amish är ett extremt fall, med tendenser till den sorts sekterism vars skadliga verkningarna USA har alltför många exempel på. De vill inte ha el och bensinmotorer och telefon. Barnen slutar skolan vid puberteten. Man har ett internt system för att skipa rättvisa. Den som lämnar gemenskapen får det svårt.
Samtidigt är amish helt med i det moderna. De tjänar bra på att göra sig själva till turistattraktion. De har gjort en självironisk publikdragande musikal om sig själva. Deras hantverk har gott rykte. Eftersom de brukar jorden utan samtida hjälpmedel är de stora på marknaden för ekologiska produkter.
Extremismen har skyddat Amish. De splittringsbenägna mennoniterna löper större risk att assimileras. Men även de förblir bevis på en amerikansk mångfald okänd utomlands.
I staden Goshen (bibelns Gosen) i norra Indiana startades i slutet av 1800-talet en mennonitisk högskola, med mottot "kultur för tjänst". När jag studerade här i början av 1960-talet samsades unga kvinnor i make-up och korta kjolar med systrar i långa kökshandduksrutiga klänningar och bönehätta på det oklippta, uppsatta håret.
Goshen hade en särskild parkeringsplats för häst och vagn. Men en del konservativt klädda kvinnor kom in till stan för att shoppa, i dollargrin stora nog att rymma den rikliga barnaskaran.
I Goshen hädades inte Gud men USA:s regering kritiserades friskt, exempelvis för kärnvapenprov och den politik som bidragit till att föra Castro till makten på Kuba. Det går en rak linje härifrån till denna kritiska syn på president Bushs sätt att föra kriget mot terrorn som jag mötte vid ett återbesök 2003.
Då hade musikinstrument blivit tillåtna. Det var färre hästanspända ekipage i stan. Men människorna förblev som förut - med en spännande och för en svensk omtumlande kombination av åsikter, av det som hos oss är vänster och höger.
Där lärde jag mig att undvika generaliseringar om USA. Det kan vara annorlunda, även när det ser likadant ut. (SNB)
Utrikeskrönika