När reptilhjärnan styr i Peking
Kinas president Hu Jintao. Foto: Takanori Sekine Pool/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I förra veckan bekräftade Kina att människor omkommit vid gränsen mellan Tibet och Nepal. Den officiella versionen var att det rörde som personer som illegalt försökte gå över gränsen, och som när de uppmanades vända om hade angripit soldater som sköt i självförsvar.
Enligt ögonvittnen, och en video, handlade det snarare om att stoppa flyktingarna genom att skjuta mot dem. En nunna ska ha dött.
Det är ganska vanligt att tibetaner som tröttnat på att leva på Pekings villkor försöker ansluta sig till den tibetanska nation i landsflykt som uppstått sedan deras religiöse och även politiske ledare Dalai Lama flydde till Indien efter ett misslyckat uppror 1959.
Under 1900-talet brukade olika kommunistiska arbetarparadis behandla sina undersåtar på det här sättet. Att fly landet var förräderi mot landet och ideologin. De dåvarande regimerna brydde sig inte. Men Kina har ju förvandlats. Ändå har dess soldater rätt att skjuta ned människor som vill bort.
Längs gränsen till Nordkorea dras nu taggtrådsstängsel för att hindra människor att komma in i Kina. I andra änden av väldet hindras människor att ta sig ut. Det påminner om den tid när Kinas affärsidé liknande den nuvarande nordkoreanska - att göra intryck genom att uppträda som värsting, inåt och utåt.
Kina har en 2000-årig tradition av att betrakta sig som förmer - Mittens Rike. I dag försöker man lägga band på den gamla arrogansen. Man behöver heller inte låtsas vara något viktigt. Ty aldrig har Kina varit så ekonomiskt och politiskt inflytelserikt som nu. För hela världen är Kina något att räkna med - ofta på ett positivt sätt.
OS i Peking om två år är tänkt att symbolisera vad som i Kina kallas landets "fredliga uppstigning", till en världsmakt som uppfattas som okay.
Men i demokratierna kan Kina inte vinna någon djupare respekt utan att staten ändrar sin attityd till individen, slutar behandla henne som alltid underordnad den förmenta statsnyttan.
I augusti greps advokaten Gao Zhisheng. Han har åtalats för att främja undergrävande verksamhet. Gao har länge varit en påle i köttet för regimen, genom sitt försvar av hundratals offer för tortyr och andra övergrepp. Kommunisterna är ansvariga för 80 miljoner människor död, anser han, och rekommenderar president Hu Jintao och regeringschefen Wen Jiabao att lämna partiet för att slippa ställas till svars på domens dag.
Människor som Gao har kunnat höras när kommunistdiktaturer blivit något mildare. Erfarenheten av de så kallade dissidenterna i Sovjetunionen efter Stalin var att de ibland kunde uppfattas som lite udda, bisarra. Det var kanske en förutsättning för att orka härda ut trots alla trakasserier mot den egna personen, familjen, vännerna.
Gao har blivit känd för att via Internet stödja demokratiaktivister, medlemmar av det förbjudna Falun gong, änkor till arbetare som omkommit i gruvolyckor och bönder som berövats sin mark av den nya politisk-ekonomiska roffarklassen.
Den vanliga metoden i moderna diktaturer är att anklaga dem man vill tysta för olika slags förseelser enligt gällande lagstiftning. Det finns alltid något man kan hitta på. Gao berövades i fjol rätten att arbeta som advokat. Nu är han inlåst. Men han är i alla fall i livet. I sig ett mått på att Kina är bättre än det var. (SNB)
Utrikeskrönika