Folkets Dagblad, språkrör för Kinas regim, rapporterar att om tjugo år, ungefär samtidigt som Kinas ekonomi spås överträffa USA:s i storlek, så kommer två av tre kineser att vara överviktiga. Utomlands finns det åtskilliga som tycker att kineserna redan gör sig breda. Alltför breda. De konkurrerar ju ut tillverkningsindustrin i både rika och fattiga länder och erbjuder sig sedan flott att låna ut av sitt överskott.
Kina håller både den ekonomiska oredans USA och EU:s krisländer under armarna. Kina dammsuger Afrika på råvaror men ger i gengäld ett massivt bistånd, fritt från krav på sådant som respekt för mänskliga rättigheter.
Den 10 december fick Kina med sig 17 andra länder i en bojkott av ceremonin i Oslo när fredspriset tilldelades den av Kina fängslade demokratikämpen Liu Xaobo. I bojkotten deltog inte bara erkänt västfientliga regimer utan även Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Egypten och Tunisien.
Kinas synsätt delas uppenbart av andra, även om dess ledare säger sig inte vilja sprida någon "kinesisk modell" över världen, vare sig ekonomisk eller politisk.
Tvärtom, det nya Mittens rike vill till skillnad från det gamla lära av omvärlden.
Men det gäller alltså inte styrelseskicket. Ledarna i Peking är så nöjda med sitt enpartisystem, vilket visat en i och för sig imponerande förmåga att ta fram nya ledare utan för omvärlden synbara konvulsioner.
När president Wen Jiabao den 18 januari inleder ett besök i USA är det således redan klart vem som 2013 efterträder honom som Kinas främste ledare.
Och när Kinas vice statsminister nyss besökte Tyskland, Storbritannien och Spanien bedömdes hans lockande erbjudanden om handel och lån som extra trovärdiga eftersom han, Li Keqiang, väntas bli näste regeringschef.
Sedan 1980-talet har Kinas krigsmakt moderniserats. Försvarsutgifterna beräknas nu till 85 miljarder (USA:s är över 600 miljarder.) I dagarna har USA:s försvarsminister Robert Gates besökt Kina. USA vill ha en dialog av samma slag som en gång med Sovjet, för att minimera risken för konflikt på grund av missbedömningar, närmast om Taiwan. USA erkänner denna ö som en del av Kina, men tillåter inte någon form av militärt hot mot sin demokratiskt styrda bundsförvant.
Andra oroshärdar är att Kinas anspråk till havs krockar med Japans och med andra staters runt Sydkinesiska sjön. Till lands anser sig Kina ha rätt till områden som Indien, Asiens andra jätte, ser som sin egendom.
Kinas officiella skäl för upprustningen, med robotar, flyg och hangarfartyg, är att man vill kunna försvara sig mot aggression utifrån - begripligt för ett land som upplevt många främmande herrar.
Men vem skulle i dag vilja angripa landet som är världens verkstad och bankir, respekterad partner i de flesta sammanhang?
Svaret är - ingen. Därför gnager oron, för både medlen och målen, när Mittens rike stiger fram som globalt imperium.