Häromdagen berättade min mor att hon ofta får frågan från förvånade bekanta om var jag har fått mina kristna värderingar ifrån. Hon vet inte vad hon ska svara dem. Säg som det är, sa jag: Det handlar inte om religion. Men Sverige har varit ett kristet land under de senaste 1 000 åren och det har givetvis satt sin prägel på vår kultur och därmed mig. Man glömmer ofta att allt ifrån till vad vi äter, dricker, vad vi anser är rätt/fel, när man ska jobba eller vara ledig har sitt ursprung i den kristna kulturtraditionen. Jag tycker att den värdegrund, den kultur och de traditionerna som har gett mig en trygg uppväxt är värd att bevara och bygga framtiden på.
Jag minns min barndoms jular som det vore i går, kanske för att både jag och min bror alltid har hållit hårt på traditionerna. Allt hade sin tid och dag: Pepparkaksbaket, att klä granen, Kalle Anka klockan 3. Jag minns hur uppspelta vi alla blev när tomten kom gående med sin lykta nere på vägen och hur nervösa vi var när han frågade om det fanns några snälla barn. Från skolan minns jag luciatågen, julbordet, långdansen och prästen som berättade om julevangeliet. Jag minns de flesta av sångerna som vi sjöng i skolan för att de var samma som vi sjungit året innan. Ja i vissa fall samma som våra föräldrar och deras föräldrar också sjöng innan oss. De fanns där som en länk i en kedja, inte bara mellan oss barn utan också mellan generationerna. Under vissa tider älskade vi dessa traditioner, under vissa tyckte vi att de var lite töntiga men man tyckte likväl att de hörde till. Och det blev högljudda protester när någon vuxen föreslog att vi skulle skippa dem något år.
Men varje år när denna härliga tid närmar sig och julstämningen just har lagt sig som den första snön, då slår de till likt en saltbil i en pulkabacke - kulturradikalerna. De som inte tror att lycka är möjlig innan samhället har sopats rent ifrån allt vad gemensamma traditioner heter. De utnyttjar sin mediedominans för att genom övertolkningar av lagar och med muslimerna som ofrivilliga slagträ måla upp en felaktig bild av att våra traditioner är kränkande mot alla andra. I år har minst tre nya skolor i landet drabbats och ställt in det traditionella julfirandet, varav en i vårt eget län. Hysterin vet inga gränser: Ljusstakar ska plockas bort, julbord får inte ätas på arbetsplatserna. Vad ska bort härnäst?
Här och var höjer bekymrade föräldrar äntligen sina röster mot galenskaperna. Föräldrar som minns den vackra stämningen i kyrkan eller kanske med skräck de svettdoftande gympasalar som ofta är alternativet. Argumenten för att bevara det traditionella advents- och julfirandet i kyrkorna är många, man kan hänvisa till integrationsaspekten, FN:s deklaration om barns rättigheter, skolplanen eller rekommendationerna ifrån skolverket. Men det mest angelägna argumentet är att det faktiskt finns något som är 100 gånger viktigare än vissa vuxnas politiska övertygelser: Att vi har ärvt våra svenska traditioner av tidigare generationer och att vi nu har ett ansvar att föra vidare dem till våra barn och kommande generationer, för att det är deras arv, deras födslorätt. Vem är vi att beröva dem det som rättmätigt är deras?