Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I dag är det lördag. I dag är det inte skola. I dag slipper tusentals barn träffa sina mobbare i skolan. Men bara för att mobbarna inte är fysiskt närvarande, försvinner inte känslan - den oroande, obehagliga. Men den kanske blir lite mindre, inte lika påtaglig. Kanske möts de på internet. Kanske på stan eller vid gatuköket. Kanske och förhoppningsvis inte. Men snart nog är det måndag igen. Och även den dag mobbarnas och dess offers vägar går åt olika håll kan känslan finnas kvar. Rädslan och obehaget sätter inte sällan spår i självkänslan.Inte minst därför är Elisabeth Ohlson Wallins utställning "Via Dolorosa - lidandets väg" så oerhört angelägen. Nu, alltid och överallt. Som berättats i VT tidigare pågår denna utställning nu i S:t Petri kyrka här i Västervik. På fotografierna gestaltas Jesu väg till korset. Det är mellanstadieelever som gestaltar situationer hämtade från Bibeln. Situationer som samtidigt kan inträffa i varje människas liv.Utställningen tar sin början i en bild kallad "Domen". Då mobben eller en enskild mobbare bestämmer sig för att utse någon till syndabock, till offer för sina och andras nycker. Till varje bild finns en kort kommenterande text som förstärker bildens budskap. "Det kan räcka med att ha fel kläder. Många gånger är det en slump vem som väljs ut", står det vid denna. Ett felaktigt uttal i engelskundervisningen, ett omodernt snitt på skorna eller enbart omgivningens föreställningar om personen. Inget är givet. Och därför är det så svårt att se och upptäcka för andra. Vid varje bild och vid varje tillfälle som vi hör om mobbning frågar vi oss om ansvar och skuld. Vem och vad avgör? Vem ser och vem blundar?För mitt eget vidkommande väckte bilden "Förnedringen" starkast obehagskänslor. En pojke sitter på golvet i duschrummet i skolans omklädningsrum. Runt om honom står mobben. Kranen är påsatt. Vattnet strilar ner över honom. Det märks att stämningen är hätsk. Direkt flyttas jag i tanken tillbaks till min egen högstadietid. Jag ser nästan samma bild. Jag ser pojken som utsattes, pojkarna som var rädda att bli nästa offer och därför inte vågade ingripa, pojkarna som var rädda för att bli nästa offer och därför ingick i mobben och så dem som tog sig friheten att förnedra en annan människa - mobbarna.Utställningen pågår ett bra tag till. Och nej, det är inte bara en angelägenhet för barn och ungdomar. Ibland får "vuxenvärlden" för sig att mobbning är något som endast och i värsta fall försiggår i skolan och bland unga. Ack så fel.Nej, mobbning får inte förekomma. Men den gör det. Därför måste vi väckas. Alla. Utställningen är en angelägen väckarklocka.
