OLA MÅRTENSSON: Müller - med snille och smak

Ikväll dukas det fint i Blå hallen i Stockholms stadshus. Nobelmiddagen följer efter att Nobelföreläsningar hållits i veckan och prisutdelningen genomförts under dagen. Det är i sanning en viktig stund, för pristagarna och för Sverige. I Stockholm premieras forskare och författare för deras insatser inom sina områden. I ett Sverige - med en jantelag mer förankrad än någon annan lag - är det en dag att hylla individens och intellektets kraft. Det är något alldeles speciellt när pristagarna ska tillkännages. Som politiskt intresserad och som litteraturälskare är jag förstås i synnerhet engagerad i vem som ska tilldelas litteratur- och fredsprisen. Hur många gånger har man inte suttit där framför radion och väntat på att få höra akademiens ständige sekreterare läsa upp favoritförfattaren - och hur många gånger har det blivit så? Sällan, för min del. I år blev litteraturpriset en positiv överraskning, fredspriset en negativ.Jag börjar med den negativa. Barack Obama tillhör inte mina favoriter, det är knappast någon överraskning för den som regelbundet läser VT:s ledarsida. Under den amerikanska valkampanjen förra året satte jag mitt hopp till republikanernas John McCain. Det amerikanska folket gjorde sitt val, det föll på Obama. När det tillkännagavs att Obama skulle få årets fredspris satte jag rubriken "Varför inte Bush" till min ledartext. Och efter de senaste beskeden om truppförstärkningar i Afghanistan tycker jag att den rubriken håller ännu bättre. Vad jag menade var självklart inte att jag ansåg att George W Bush borde fått årets fredspris, utan att Obama lika lite som honom skulle få det. Att Obama har en fredlig ambition, en vision om en värld i fred det är en sak - men karln för ju krig på flera håll. Kanske är årets fredspris resultatet av att den norska Nobelkomittén drabbats av Obamani? Kanske är det önskan att ställa sig in politiskt? Nobelpriset bör man få efter förtjänst. Obama har icke förtjänat det (än åtminstone) och i och med utnämningen riskerar just detta pris att devalveras.Så till den positiva överraskningen - Herta Müller. Hon har en spännande produktion bakom sig. Utan att ha läst allt för mycket av henne fascinerar hon. Nobelföreläsningen Herta Müller gav var djupt rörande. Hon tog avstamp i sitt liv i Rumänien, innan hon tvingades på flykt från den kommunistiska regimen. Näsduken är föremålet hon fokuserar på. Näsduken - föremålet för omtanken om sin nästa och tröstaren i nöden. Har du en näsduk, frågade hennes mor henne varje gång hon gick ifrån huset. Har du en näsduk frågade den ryska kvinnan tiggaren som var på väg till straffarbete. Näsduken - som vi använder när vi tar avsked på en järnvägsstation och som vi torkar tårar och sår med - gjorde hon i Nobelföreläsningen till symbol för medmänskligheten. "Går det rentav inte att ta kål på frågan HAR DU EN NÄSDUK inte ens med hammare och skära, inte ens genom de många lägren i omskolningens stalinism", frågade sig Müller.det är 20 år sedan Berlinmuren föll och att Müller får Nobelpriset detta år må vara en tillfällighet. Men en lycklig sådan. Konkreta kalla redogörelser om händelseförlopp i svåra situationer är en sak och kan förvisso påverka oss. Men det som verkligen får mig att känna och det som verkligen får mig att engagera mig är berättelser om människor - diktade eller verkliga. Mänskligheten är alltid i behov av bokliga väckarklockor och litterära post-it-lappar som påminner oss om människans okränkbarhet och det faktum att tyranniet faktiskt kan lura bakom knuten.

Ola Mårtensson: Müller - med snille och smak

Köpenhamn och klimatmötet får ursäkta. Men i dag är det Nobelpristagarna som ska stjäla uppmärksamheten. I dag hyllar vi intellektet.