Förra årets medlemsstatistik för de politiska ungdomsförbunden presenterades i går. Kanske inte någon jättenyhet. Däremot väldigt intressant ur den aspekten att det efter år av nedgång i antalet politiskt engagerade ungdomar nu märks en positiv förändring. Det bådar gott och det är ett viktigt uppdrag dessa människor tar på sig. Inte minst i en tid då ganska många ungdomar förlorat sin tro på demokratin.
Det är betydelsefullt med brinnande engagemang och med tydliga värderingar. Moderpartierna ramlar lätt ner pragmatism och i passivitet i rädsla för att skrämma iväg väljare. Ungdomsförbunden ska inte ta den hänsynen.
Under förra veckoslutet höll tre av riksdagspartiernas ungdomsförbund sina stämmor där de valde nya förbundsordföranden. Sådant är alltid spännande. Ungdomsförbundsordförandena är i bästa fall vassa debattörer, smarta analytiker och spännande ideologer - vilket kan gjuta mod och idéer i trötta moderpartier.
Och trötta är just vad dessa tre ungdomsförbunds moderpartier är.
Centerpartiet som dippade till bottenresultatet på 4,5 procent i veckans SCB-mätning, Kristdemokraterna som har stabiliserat sig under riksdagsspärren och Vänsterpartiet som snart kan återgå att bli kallat kamrat fyra procent igen.
Ung Vänsters nyvalda ordförande Stefan Lindborg har tydliga åsikter.
Men de är hämtade från 1880-talets dystra verklighetsbeskrivningar och kampretorik som grundar sig i klass- och lyckoförakt. Lindborg talade om massarbetslöshet och vilket obarmhärtigt samhälle Sverige är.
Samtidigt får vi rapporter om kraftigt minskad arbetslöshet, internationellt erkännande för hur landet klarat den värsta krisen sedan 30-talet och dessutom har låg- och medelinkomsttagarna betydligt mer pengar i sina plånböcker nu än 2006. Han verkar inte följa med vad som händer i vår tid. Och dessutom - vilken dysterkvist!
Annat är det med nyvalen i både Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) och Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU).
Deras jungfrutal hade olika profiler, Hanna Wagenius (CUF) tal var mycket tydligt liberalt och Aron Modigs (KDU)var mer allmänborgerligt. Båda talen andas positiva och klassiskt borgerliga värden om frihet, öppenhet och ansvar. Sammantaget lyfte de på olika vis fram tron på människan och den kraft som skapas när människor gör saker tillsammans, det personliga ansvarstagandet lyftes fram, liksom vikten av en friare arbetsmarknad, internationell solidaritet och frihandel.
Det finns givetvis mycket att ta fasta på i dessa två unga nyvalda politikers tal. De bägge har alla möjligheter att sätta avtryck i den debatt i respektive moderparti som förr eller senare måste komma fram till hur partierna kan förnyas för att vara attraktiva alternativ för väljarna.
Dessa partier är viktiga för de borgerliga värdena i Sverige - utan tvekan. Och med C eller KD utanför riksdagen i nästa val, kommer det bli svårt att få genomfört politik byggt på just dessa värden.
Aron Modig blir en missionär för det borgerliga evangeliet när han talar om den amerikanska drömmen och att det borde finnas ett likande värde i vårt land och summerar detta med partiledaren Göran Hägglunds ord: "ingen ska lämnas efter, men ingen ska heller hållas tillbaka".
Jag är säker på att såväl kristdemokrater, som liberaler och konservativa ser framemot mer av denna genuint borgerliga vision.