BO TURE LARSSON: Minnen och sanning för Estlands framtid

Nu har den enligt sin beskrivning antifascistiska rörelsen Nattvakten begärt att 26 april få hålla ett möte på Domberget i Tallinn, utanför Estlands riksdag. Då har ett år gått sedan Nattvaktens protester mot flyttningen av statyn Bronssoldaten, rest till minne av tiotusentals sovjetiska soldater som stupade i kampen mot Tyskland 1944, kulminerade i ungdomskravaller. En deltagare dödades, av okänd förövare. Butiker plundrades.Dock inte när Estland utsattes för en massiv attack mot de offentliga informationssystemen eller när Estlands ambassad i Moskva belägrades av den Putin-trogna ungdomsorganisationen Nasji. Antalet ryska turister i Estland minskade, liksom den ryska exporten via Estland. Det är en vanlig uppfattning att Moskva straffar Estland för vad man anser vara antirysk politik i allmänhet och behandlingen av rysktalande i Estland i synnerhet. Under rubriken "Estland minns. Estland finns" hölls nyligen ett seminarium i Stockholm, av Estniska institutet, kring Imbi Pajus film "Förträngda minnen "och hennes bok med samma titel (Atlantis förlag), om vad framför allt hennes mor och andra kvinnor upplevt. Paju väver en väv av Estlands 1900-talshistoria, av det stora skeendet och enskilda öden. Modern, bondedotter, född 1930, upplevde en lycklig tidig barndom. Sedan följde ockupation och krig. 18 år gammal greps hon och dömdes till arbetsläger i Stalins nya terror, med kulmen i den andra massdeportationen, 25 mars 1949, när ytterligare 20 000 människor i en redan decimerad befolkning fraktades österut. Efter Stalins död 1953 kunde många återvända. Men till en lögnens och tigandets kultur. Lögn av dem som hade makten, medan offren teg. Minnena var för smärtsamma. Och de var ju övervakade av polisen. Estland blev exempel på Stockholmssyndromet, att för att hantera en svår situation identifiera sig med förtryckaren, acceptera dennes verklighetsbeskrivning - skuldbelägga sig själv. Lögnens mästare Paju säger: Mitt val var att leva vidare i känslan av att vara offer. Eller att ta ansvar - för trots terrorn hade jag fått bli till. Under sovjettiden trodde Paju att omvärlden, precis som hon själv, visste hur det egentligen förhöll sig. Så var det inte, upptäckte hon. Sovjet, expert på att presentera lögn som sanning, hade fått genomslag, exempelvis i sin beskrivning av dem som gjorde motstånd mot den sovjetiska återockupationen 1944 som nazister. Släktskap och bekantskap med motståndet, "skogsbröderna", innebar att kvinnor och barn stämplades som banditer. Och behandlades därefter. Det finns i Estland många som tycker att man måste dra streck, för att kunna gå vidare. Dag Hartelius, Sveriges ambassadör i Tallinn, håller inte med: Den som försöker glömma får det tillbaka. Vergangenheitsbewältigung, att bemäktiga sig det förgångna, är det tyska begreppet för att se historien som den verkligen var, och agera därefter. Men enligt Hartelius gör Ryssland på senare år en omvänd Vergangenheitsbewältigung - man återtar den gamla sovjetiska historieskrivningen. I ryska massmedier heter det ännu att Estland 1940 anslöt sig frivilligt till Sovjet. Mellan 2002 och 2005 ökade i Estland andelen ryskspråkiga som anser att så är fallet.

Bo Ture Larsson: Minnen och sanning för Estlands framtid

Ester ser i Bronssoldaten, nu rest på en militär begravningsplats, en symbol för ockupation och en politik som hotade dem med utplåning som folk. Ryssar ser i statyn symbolen på den att de finns i landet med den rätt som tillkommer en befriare.