LARS ANDERS JOHANSSON: Miljörörelsens känsla för splatter

Som ett led i kampanj för att rädda den sibiriska tigern säljer Världsnaturfonden t-shirts som när de provas framför speciella speglar får stora skotthål på bröstet och blodstänk på skärmen. Allt för att bäraren ska "förstå hur det är att bli jagad och skjuten till döds". Det är dock inte det extremaste exemplet på miljörörelsens alltmer makabra marknadsföring. När jag först såg kampanjfilmen "No pressure" från klimatorganisationen 1010global.org trodde jag att det var en fejkad kampanj gjord av klimatförnekare. Det kändes så uppenbart som en drift med den självrättfärdighet som brett ut sig inom stora delar av den engagerade miljörörelsen i klimatkrisens spår. Så var dessvärre inte fallet.I filmen, som producerats av Richard Curtis, blir ett antal skolelever tillfrågade om de vill minska sina personliga koldioxidutsläpp. De flesta av barnen räcker villigt upp händerna och berättar om vad de ska göra för att minska utsläppen. Några vill dock inte delta men läraren säger lugnande att det inte är någon fara, "No pressure at all". Varpå hon tar fram en knappdosa och spränger de ovilliga i luften så att blod och köttslamsor flyger över hela klassrummet och landar på de förfärade barnen runtomkring.Kampanjfilmen väckte stor bestörtning och efter högljudda protester drogs filmen tillbaka redan samma dag som den kom. Organisationen har också publicerat officiella ursäkter till allmänhet, medlemmar och sponsorer. Varför väljer då en stor miljöorganisation att marknadsföra sitt budskap på detta blodtörstiga sätt? Kunde man inte på förhand ha räknat ut att sprängande av barn skulle vara lite väl magstarkt för stora delar av de grupper man vill nå och därmed verka kontraproduktivt för kampanjens syfte?Jag tror att förklaringen står att finna i den nya miljörörelsens självbild och bristande omvärldsanalys. Den nya miljörörelsen består företrädesvis av unga, trendkänsliga människor i storstäderna, präglade av populärkultur och vana vid sociala medier. I denna kontext ingår den typ av humor som manifesteras i serier som South Park och som går hem lika starkt i denna grupp som den lämnar övriga oförstående. Det är en rå, drastisk humor ofta präglad av grova sexskämt och blodiga våldseruptioner.Eftersom samtliga engagerade i kampanjen förmodligen tillhörde denna urbana popkulturelit fanns ingen som kunde dra i nödbromsen och säga: "Vi tycker att det här är roligt, men det finns en omvärld där man kan ta illa upp och det är faktiskt dem vi vill nå."För att få fler och bredare målgrupper att ta miljöfrågorna på allvar måste man ompröva sitt budskap. Man måste vidga horisonten från innerstaden och lyssna till fler perspektiv. De boende i glesbygd som är beroende av bilen, de som drabbas av missriktade energiskatter, de som bor i landskap förstörda av ineffektiva och kraftigt subventionerade vindkraftsparker och inte minst de som inte tycker att höjden av humor är att spränga skolbarn i luften för att de inte anpassar sig till rådande konsensus.

Lars Anders Johansson: Miljörörelsens känsla för splatter

"Den nya miljörörelsen består företrädesvis av unga, trendkänsliga människor i storstäderna, präglade av populärkultur och vana vid sociala medier", skriver Lars Anders Johansson.