Miljardvinster på Svenssons bekostnad
Klirr i kassan. Näringsminister Thomas Östros håvar in aktieutdelningar på nära 30 miljarder. Foto: Claus Gertsen/SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den statliga företagssektorn går som tåget just nu. Näringsminister Thomas Östros redovisar rekordvinster på en bra bit över 60 miljarder kronor för 2005. Staten kammar hem aktieutdelningar på inemot 30 miljarder, som i stället kunde ha ramlat in på enskilda aktiesparares konton. Regeringen Persson skulle kunna sänka skatterna i motsvarande grad, utan att det märktes i statskassan. Men det gör den inte. Den kommer att sno åt sig ännu mer i stället, om Göran Persson får hållas.
Statliga bolag har funnits längre än demokratin. Ostindiska kompanier, järnmanufakturer, stambanebyggen och kraftverksindustri har en lång historia från det feodala förflutna. Men vilka skäl finns det att värna dessa fördemokratiska skapelser i dag? Blir Sverige 2006 mer demokratiskt av att fursten äger företagen?
Frågorna kan besvaras med ideologiska förtecken. Marknadsanhängare menar att staten inte både skall vara domare och spelare på plan. Socialister ser statligt ägande som ett sätt att kontrollera kapitalet och skapa vinster åt den offentliga makten. Den borgerliga alliansen vill privatisera statliga bolag, regeringen vill behålla greppet om affärerna.
Näringsminister Thomas Östros är lyrisk över det statliga företagsägandet. Men om han vill bli tagen på allvar borde han presentera en socialiseringslista. Idealtillståndet måste rimligen vara att staten äger och driver hundra procent av företagsamheten. Med samtliga företag under "demokratisk" kontroll skulle ju resultatet maximeras, om näringsministern menar vad han säger.
Om han inte är beredd att dra konsekvenserna av sitt eget resonemang, borde han snarare hålla klaffen med sin kritik mot borgerliga privatiseringsförslag (som bara är alltför blygsamma).
Nej, att motivera offentligt företagande med ekonomiskt utfall duger inte, om sanningen skall fram. Den politiska makten är olämplig som affärsaktör av flera skäl. Ett är det suspekta i att blanda ihop oförenliga roller, att både bestämma spelreglerna för marknaden och samtidigt agera på den. Ett annat att företagande är i grund och botten är risktagande, och staten skall inte ta risker med skattebetalarnas pengar. Lika lite skall kommunerna göra det.
Men statliga bolag kan påverka och vara föredömen, invänder tillskyndarna. Argumentet är om möjligt ännu mindre relevant. Vattenfalls brunkolssatsning är knappast något föredöme. Och hur påverkas samhällsklimatet av de statliga bolagsdirektörernas guldkantade bonusavtal, som nu avslöjas slag i slag?
Vilket är budskapet, när statsministerns hustru, Systembolagets VD Anitra Steen, beviljas mångmiljonpension av styrelseordförande Olof Johansson, den avsuttne centerledaren och gode vännen till Göran Persson, som fick sitt ordförandeskap som förläning som tack för hjälpen av den socialdemokratiska regeringen?
Överdrifter och skandaler i statliga bolag påverkar både medborgarnas syn på staten och på näringslivet och sätter följaktligen sina spår i samhällsmoralen. Jaja, politiker bara ljuger och fuskar, direktörer är giriga och snor åt sig, muttras det i stugorna. Regeringen Persson är imponerande kapabel att kombinera det sämsta ur två världar.
Att det behövs statliga bolagsstyrelser för att dela ut förmåner till trogna partiarbetare och hjälpredor, räcker lika lite som andra argument för ett socialiserat näringsliv.