Svaret är att det skulle de inte. Sjukvården i USA är excellent. Över 80 procent av medborgarna är nöjda. Det finns offentlig finansiering för fattiga, för gamla och handikappade. Den som inte har försäkring får dock nöja sig med den offentliga vården.
Amerikanerna har återkommande haft möjlighet att införa socialiserad sjukvård. President Clinton gick till val på detta. Men när planerna skall sättas i verket ser stora grupper och viktiga remissinstanser nackdelarna. Ingen som har studerat svenska landsting (eller svenska vårdköer) blir särskilt sugen på att skaffa sig egna.
Verkligheten är kort sagt inte som Michael Moore beskriver den. Han ljuger.
Det är värt att notera att Moore är politisk aktivist. Under Demokraternas senaste konvent var Moore hedersgäst.
Men att Michael Moore hittar hårresande exempel är inte förvånande.
Varje journalist vet att om man ringer tillräckligt många stöter man förr eller senare på personer som har blivit illa behandlade. Det spelar ingen roll om det handlar om storföretag, idrottsklubbar, kommuner, sjukvård, äktenskap med kändiskrögare eller krogentréer. Inkompetens, hänsynslöshet och missförstånd finns överallt.
Den som vill göra en svensk Sicko skulle knappast stå utan exempel. En av mina nära anförvanter fick sitt knä krossat i en olycka nära Uppsala för några år sedan. När hon kom med ambulansen till Akademiska Sjukhuset i Uppsala ville de inte ta emot henne. Hon bodde ju i Stockholms län och för övrigt var det fredag kväll. Förslaget från läkaren på akuten var att hon skulle ta en taxi hem med sitt krossade knä och uppsöka akuten i Stockholm nästa dag.
Lyckligtvis var min anförvant i sällskap med en bekant - en toppolitiker med avsevärda fonder av naturlig auktoritet - så hon fick stanna på Akademiska sjukhuset.
En av mina bästa vänner är själv läkare. Han råkade ut för att de missade en tumör i njuren. Uppenbarligen hade ingen tittat på provresultaten utan bara konstaterat att allt var som det skulle. Trots sina stora kunskaper om sjukvårdssystemet lyckades han inte ta reda på vem som gjort misstaget och han har inte kunnat få någon ersättning.
Svenskar dör i väntan på standardbehandlingar. Svårt psykiskt sjuka ignoreras eller tillåts rymma. Desperat mördar de oskyldiga förbipasserade. Det vore som sagt inte svårt att göra en dokumentär som beskriver den svenska vården som ett moras av likgiltighet, byråkrati och inkompetens. Och påpeka att en vanlig svensk familj betalar 50 000 kronor per år för detta.
Men visar inte Moores film att ekonomiska intressen sätts före patienternas intressen?
Visst. Men så är det även hos oss. Landstingen tillhandahåller inte regelmässigt de absolut nyaste och dyraste behandlingarna som är tillgängliga. Prioriteringarna i budgeten sker oundvikligen mellan hjärtoperationer, vård av för tidigt födda barn och allt annat som kostar pengar.
Det är för övrigt närmast självklart att en vanlig sjukvårdsförsäkring i USA baseras på de behandlingar som existerar, kan kostnadsberäknas och är utvärderade. Den innefattar naturligtvis inte tillgång till alla framtida metoder oavsett kostnader och effekt. Det stora problemet med amerikansk sjukvård är inte att patienter underbehandlas.
Tvärtom är det dominerande systemfelet en överkonsumtion av sjukvård. Patienten och läkaren har ett gemensamt intresse av att blåsa försäkringsbolaget. En missad diagnos kan också leda till dyra skadestånd. USA:s sjukvård lider av systemfel. Men det är knappast ett motiv för att införa ännu större systemfel.
Inte heller är det ett argument mot långtgående marknadslösningar inom svensk sjukvård.
Magnus Nilsson