Reaktionerna i Norden på de hemska terrorangreppen i Oslo och på Utöja i somras visar på en mycket påtaglig folklig samhörighet. Övriga nordiska länder har både på det officiella och folkliga planet visat stort deltagande och sympati för det norska folket i den ofattbara sorg som drabbat dem.
Hur kommer det sig då att politiker och media i vårt land visar ett närmast förstrött intresse för nordiskt samarbete? Den frågan ställde Bengt Lindroth i fyra P1-program i sommar under rubriken "Nordismens uppgång och fall". I fjärde programmet kom Lindroth, som varit Sveriges Radions Nordenkorrespondent i Helsingfors, till slutsatsen att det folkliga stödet för ännu mer nordiskt samarbete på alla plan är odiskutabel.
Eva Smekal, som i 40 år arbetat som tjänsteman inom Nordiska rådet med placering i Sveriges riksdag, gör i Nordisk Tidskrift en bitvis kritisk genomgång av hur det nordiska arbetet sköts av politikerna. Har inte sett någon uppföljande kommentar till Eva Smekals kritik från den politiska sidan, vilket känns trist. Varför är då intresset för samarbetet i norra Europa så svagt i våra nordiska parlament, kanske undantaget Norge frågar sig Eva Smekal.
I en diskussion om forskaren Gunnar Wetterbergs vision om en nordisk förbundsstat menade en deltagare att Norden alltid varit för litet för Sverige, ja även Europa är för litet, det är världen som gäller. Eva Smekal har från sin post i riksdagens internationella kansli ofta tänkt att ju längre bort från Norden vi kommer desto större intresse. Sällan förs diskussioner om samarbetet i norra Europa om till exempel Barentssamarbetet, Arktis och Östersjösamarbetet. Inte heller frågor om den Nordliga dimensionen, samarbete mellan EU, Ryssland, Island och Norge diskuteras ofta i de nordiska parlamenten.
Kritiken mot det nordiska samarbetet i allmänhet och mot Nordiska rådet i synnerhet har tidvis varit ganska omfattande, konstaterar Eva Smekal. Kritiken har främst riktat sig mot kostnaderna, att resultaten av samarbetet är för få och att samarbetet får för lite publicitet i media. Motioner har väckts om att Nordiska rådet, parlamentarikernas organ, bör läggas ned - däremot sägs inget om hur man förhåller sig till regeringarnas organ Nordiska ministerrådet. Utrikesutskottet i svenska riksdagen är i sina årliga skrivningar om det nordiska samarbetet mer positiva till att fördjupa samarbetet inom Norden. Gissar att majoriteten av riksdagens ledamöter är positiva till allt nordiskt samarbete. Men det gäller då att konkret visa det.
Gunnar Wetterbergs vision om en nordisk förbundsstat kommer säkert aldrig att bli verklig i sin helhet. Men hans skrift har väckt ett förnyat intresse för det nordiska och fått ett starkt folkligt mottagande. Flertalet debattörer och nordister är överens om att tillsammans kan vi i Norden åstadkomma mer.
Var finns den nordiska drivkraften i dag? Vem har idémakten? Är det de politiska grupperingarna, de nationella delegationerna, Nordiska rådets utskott, Nordiska ministerrådet eller sekretariaten? undrar Eva Smekal, som citerar en rådsmedlem som sade att "det nordiska samarbetet handlar inte om pengar utan om politisk vilja". Viktigt att Eva Smekal tar upp dessa frågor till kritisk belysning. I grunden - det visar inte minst reaktionerna på Norgetragedin - är politiskt aktiva i Norden och inte minst i Sverige starkt engagerade i det som händer i Norden. Men en annan sak är att driva nordiska hjärtefrågor.