Somliga debattämnen blir alltid mer infekterade än andra. Med en av mina vänner kan jag exempelvis inte diskutera religion, börjar jag uttala ett ord på krist- eller kyrk- så slår hon bakut direkt. Är man på humör för en hård timmeslång batalj, då drar man upp ämnet, annars inte. Säkert känns det igen, i denna eller andra frågor.
Familjepolitik är en annan fråga som snabbt polariserar. Föreställ dig ett debattprogram på tv. Den ene duellanten hyllar kvoterad föräldraförsäkring och gratis barnomsorg från mycket tidig ålder. Den andres ideal är av mer frihetlig karaktär - såväl en hemmavarande förälder under några år kan vara ett gott värde liksom som en dagisplats, det avgörande ska vara vilken önskan föräldrarna har. Duellanterna kommer säkerligen inte att mötas i en överenskommelse under programtiden, och säkert inte därefter heller.
Den debattör som tror på valfrihet för familjer - alltså att familjen ska ha en reell möjlighet att själva bestämma vilken form av barnomsorg de vill nyttja till sitt eller sina barn - placeras inte sällan in i ett fack som stämplas som bakåtsträvande. Med andra ord förvandlas den frihetssträvande personen i debatten till en osund reaktionär.
Nog är det underligt. Fast egentligen inte. Då måste man påminna sig om att vi lever i ett land där inte bara Socialdemokratin och den sociala ingenjörskonsten utan också den socialdemokratiserade delen av borgerligheten går åt samma håll och delar det politiskt korrekta familjeidealet. I detta arbetar bägge föräldrarna heltid och ofta mer än så, delar rättvist och exakt på föräldraledigheten och alla andra uppgifter i hushållet och ser endast den kommunala barnomsorgen som alternativet.
Hur vi än vänder och vrider på saken finns det fler värden i livet än att enbart arbeta och dela upp arbets- och familjelivet i superrättvisa portioner. Många önskar mer tid med sina barn - därför att de älskar sina små telningar, men också för att de vet att föräldrarnas omsorg och kärlek hjälper de små att bli trygga individer.
I höstas, efter Kristdemokraternas mindre lyckade valrörelse, spånade partiledaren Göran Hägglund lite kring att eventuellt ge upp kraven på vårdnadsbidraget. KD utan vårdnadsbidrag är lite som kärlek utan kyssar, tänkte jag till en början. Men det är trots allt inte formerna som ska vara den heliga kon, utan principerna om ökad valfrihet och mer egenmakt.
I det långa loppet tjänar samhället på att människor skaffar barn, samtidigt är det också av samhälleligt värde att så många människor som möjligt är tillgängliga på arbetsmarknaden. Människors familjeliv och livspussel ser olika ut och då måste också barnomsorgen utformas så att det finns så många olika alternativ som önskas. Så varför inte ett skatteavdrag för barnfamiljer eller en barnomsorgspeng som familjer själva kan bestämma över. Önskar de kommunal barnomsorg satsar de pengarna där, önskas ett privat eller kooperativt satsas de där och vill de själva vara hemma och ta hand om barnen så är den möjligheten öppen. Ett sådant system - med barnomsorgspeng (baserad på kostnaden för en kommunal barnomsorgsplats) - diskuteras nu i Kristdemokraterna som en ny giv i stället för trotjänaren vårdnadsbidraget.
Vårdnadsbidraget har fått rykte om sig att vara allt för ynkligt, endast 3 000 kronor i månaden. Det är lätt att hålla med om att det inte är särskilt mycket. En barnomsorgspeng skulle innebära reellt inflytande över hur man vill ta hand om barnen. Valfriheten skulle sättas i samma centrum som barnen.
Däremot är det frågan om borgerligheten som helhet skulle acceptera det. För den socialdemokratiserade delen av borgerligheten föreligger ju risken att föräldrarna skulle "välja fel", det vill säga - att fler stannar hemma med sina barn.
Arbetslinjen 24/7, petimeterrättvisa och jämställdhet in absurdum kan inte vara målet med vår tillvaro här på jorden. Det finns andra värden att så vakt om.