Mer bistånd till folkrörelserna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alliansregeringens biståndspolitik har dock präglats av motsatsen. Det är synd. Kanske hade dialog och öppenhet kunnat räta ut en del av de frågetecken som nu uppstått kring regeringens biståndspolitik.
Biståndsministern säger sig till exempel stå bakom den av riksdagen 2003 beslutade politiken för global utveckling (PGU) och hon vill bland annat prioritera mänskliga rättigheter. Kommer regeringen att arbeta för att fler länder ratificerar FN:s Arbetsorganisations, ILO:s, konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet, bland annat om rätten att organisera sig fackligt?
PGU betonade också vikten av stabila arbetsmarknadsrelationer med oberoende arbetsmarknadsparter och att facken och arbetsgivarna därför har en viktig roll att spela i biståndet. Parterna på den svenska arbetsmarknaden har lång erfarenhet av utvecklingsbistånd. LO samarbetar exempelvis sedan flera år med Näringslivets Internationella Råd för att utveckla samarbetet mellan facken och arbetsgivarna i Colombia. Inom LO arbetar vi nu också med projektet Labour Law Development Program för att stärka internationell rätt och nationell arbetsrätt i Ryssland och flera länder i Centralamerika.
Vi hade tidigare tillsammans med TCO ett framgångsrikt gemensamt utvecklingsprogram med Svenskt Näringsliv, Labour Market Dialogue, som handlade om att utveckla den sociala dialogen och att stärka parternas roll i Nigeria, Kenya, Algeriet och Ukraina. Tyvärr gjorde Svenskt Näringsliv partipolitik av det hela och hoppade av.
Från LO:s sida är vi angelägna om att tillsammans med övriga parter på arbetsmarknaden fortsätta att ta ett ta ett större ansvar i utvecklingssamarbetet. Kunskapen om arbetsmarknad, sysselsättning, ekonomisk och social tillväxt är dock begränsad på Sida. Sida har inte heller sett möjligheterna i det samarbete Sverige har med ILO, där inte bara regeringar utan också olika länders arbetsgivare och fackliga organisationer är likvärdiga medlemmar. Här hoppas vi på klara direktiv om en omläggning. Bland annat bör en särskild avdelning för mänskliga rättigheter, inklusive arbetsrätt, inrättas.
Alla undersökningar visar att biståndet har ett starkt stöd hos svenska folket. Grundläggande för detta är öppenhet, information och folkrörelseförankring. Ändå sparar nu regeringen på detta viktiga område, bland annat genom att minska folkrörelsernas informationsanslag. Från LO:s sida menar vi att folkrörelsebiståndet tvärtom bör bli större.
Folkrörelsernas roll i den demokratiska utvecklingen är en grundläggande orsak till Sveriges utveckling till ett välfärdsland, vilket är en komparativ fördel att använda i vårt bistånd. Ett bra exempel på styrkan i detta bistånd är insatserna mot apartheid i Sydafrika, mot Pinochet i Chile eller de som görs idag mot Mugabes förtryck i Zimbabwe.
Jag hoppas att den starkt slutna processen inför de förändringar som regeringen nu gör av biståndspolitiken inte ska bilda mönster inför framtiden. Vi måste slå vakt om öppenheten och den folkliga förankringen i biståndet. Utgångspunkten är vår skyldighet att bidra till att jämna ut skillnaderna i världen. Det handlar inte om välgörenhet. Det handlar om samarbete över gränser, både synliga och osynliga. (SNB)
DEBATT
Leif Håkansson är vice ordförande i LO och ansvarig för fackligt utvecklingssamarbete.