Mellanösterns kristna mellan sköldarna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns lockelser som får människor att ge sig av. Men för beslutet att lämna länder där man har 2 000-åriga rötter spelar känslan av att inte ha någon framtid en avgörande roll. Islam må vara en fridsam och tolerant religion, men det spelar ingen roll när religion är lika med politik och de inhemska kristna av militanta krafter görs kollektivt ansvariga för allt det man finner vara fel i västmakternas politik.
Strax efter att Saddam Hussein störtats i fjol uttryckte kristna ledare i Irak oro för utvecklingen. Inte för att man sörjde diktatorns fall med något undantag, som Tariq Aziz, kristen medarbetare till Saddam i många år. Saddam behandlade inte de kristna värre än någon annan grupp, snarare tvärtom, därför att de till skillnad från shia-muslimer, kurder, sunniter som tröttnat absolut inte sågs som något hot.
Saddam hade varit en propp för den sentida islamiska politiska väckelsen, i detta fall i shiamuslimsk dräkt, vilken Iraks kristna såg som ett hot. Skulle de, mindre än en miljon av en befolkning på omkring 24 miljoner, få behålla sitt livsrum i ett Irak dominerat av sin dittills förtryckta shiamuslimska majoritet? Spåren från shiamuslimska Iran förskräckte.
Men mera direkt har de kristna drabbats av sammanbrottet för lag och ordning. De kristna är som grupp mera beroende än andra av en fungerande statsmakt. De har inte samma nätverk som andra grupper, kvar i en mera traditionell livsstil. Det skulle vara förklaringen till att de drabbats av kidnappningar. Förövarna vet att de inte behövt frukta samma snabba hämnd som om de gav sig på personer med bättre förankring i klansamhället.
Shiamuslimer ligger knappast bakom attentaten mot kyrkor i Bagdad. Men i den mån självmordsbombare utfört dåden är det inte bara ett led i destabiliseringen av landet utan också en signal om att det finns krafter i Irak som inte tål kristna. Även om dessa i Irak och hela Mellanöstern brukar vara minst lika kritiska mot väst som några andra.
Förövarna vill gärna få igång ett modernt religionskrig. De östkristna vet att de får betala det högsta priset.
När påven för tusen år sedan kallade kristna Europa till korståg för att befria det heliga landet tycks varken han eller de fromma krigarna ha brytt sig om att de länder som de tågade igenom och skulle befria rymde mängder med kristna. Dessa behandlades ofta precis lika illa som muslimerna.
När britter och fransmän på 1800-talet ökade sitt inflytande i det ottomanska (turkiska) väldets södra utkant var omsorgen om de kristna en drivkraft. Men utfallet blev lika illa för de östkristna. Det inleddes en utvandring som innebär att det i dag bor miljoner kristna med rötterna i Libanon och Syrien spridda i över världen.
Kristna armenier och assyrier/syrianer flydde under 1900-talet undan kurdisk och turkisk förföljelse.
I det historiska Palestina har de kristna minskat till en försumbar minoritet.
Egyptens kristna beräknas alltjämt till sex miljoner, men deras andel av befolkningen minskar stadigt genom utvandring och lägre födelsetal än muslimernas. (SNB)
Utrikes