Med Gud i tiden - eller över tiden?
Ärkebiskopen. Anders Wejryd träder till. Tror han på en mera beständig Gud än den ärkebiskop som träder från? Foto: Hans Runesson/SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En av de tunga frågorna för den nye ärkebiskopen blir att "tackla de sjunkande medlemssiffrorna", skriver Kyrkans Tidning. I tidningen Dagen, nära Pingströrelsen, heter det: "Jesus till hela folket! Nya ärkebiskopen Anders Wejryd har ett viktigt huvuduppdrag".
Samma sak uttryckt på olika sätt. Men nog låter "sjunkande medlemssiffror" som någon statsvetenskaplig rapport om folkrörelser eller politiska partier, snarare än missionen att vinna själar för Kristus.
Det sitter i Svenska kyrkans väggar att betrakta sig som en institution, om inte längre i staten så i samhället.
Där har frikyrkorna befunnit sig länge - också de med i de flesta fall sjunkande medlemssiffror. En del tacklar detta ungefär som Svenska kyrkan, med fortsatt gott verk, utan att det väcker större uppmärksamhet - men också utan att rå på negativa trender.
Andra inom och utanför det samfund som ännu formellt omfattar 80 procent av Sveriges invånare har större framgång med att frälsa själar. Inte sällan riktar de sig till utsatta människor, människor i nöd, mottagliga för det Anders Wejryd inskärper är kyrkans uppgift, att vara "nådens väktare", att "berätta om Gud som älskar oss villkorslöst". I den gärningen är det bara att önska honom lycka till.
Anders Wejryd är den förste ärkebiskop som utses inom kyrkan. Tidigare utnämnde regeringen. Men i valmanskollektivet finns alltjämt ett partipolitiskt inslag, och längre ned i organisationen är det än mer markant. En del tycker att detta är bra, att det ger innebörd åt begreppet folkkyrka. De som tycker att det är fel ser i systemet bara en modern version av den vilja till kontroll som världsliga makthavare strävat efter alltsedan kejsar Konstantin spikade kyrkans trosbekännelse.
För den hållningen har de förvisso goda skäl. Vem kan övertygande visa att partipolitiken har i kyrkan och troslivet att göra?
Uppenbart är än så länge att Svenska kyrkan alltjämt inte är fri i den mening andra trossamfund i Sverige är det. Den nye ärkebiskopen gillar inte tanken av staten skulle upphöra med att driva in medlemsavgifterna. Han borde snarare motivera på vilka sakliga grunder vi skall ha kvar en kyrkoskatt till en kyrka, som löst upp banden med staten.
Om avgående ärkebiskopen KG Hammar har sagts att han är tvärsäker i politiska frågor men oklar i teologiska frågor. Det första stämmer, det andra inte. Hammar är ju just tvärsäker i sin bibelsyn. Hans tro på en "dynamisk Gud" - en Gud som ängsligt anpassar sig efter tidens skiften - tillåter sådant som andra kristna tycker att samme Gud förbjuder. De som håller på att Gud och hans ord står över tiden.
Det uttrycks förhoppningar om att Anders Wejryd skall bli en mera samlande ledare, och hoppas kan man alltid. Men både trosfrågor och inomvärldsliga ställningstaganden lär fortsätta att väcka debatt. Kvinnoprästfrågan kommer allt framgent att vara en påle i kyrkans kött, för att inte tala om hur välsignelsen av samkönade förbindelser kommer att splittra.
Samtidigt är det uppenbart att Svenska kyrkans betydelse ökat - i en tid när religiösa frågeställningar anmäler sig med ny, både andlig och fysisk kraft i det svenska samhället.
Nog för att den nye ärkebiskopen har ett maktpåliggande beting att fullgöra.