I Västerviks-Tidningen den 9 december gick Tommy Larsson, chef för individ- och familjeomsorgen, ut och dementerade de uppgifter jag presenterade i min debattartikel dagen innan: nämligen att svångremmen ska dras åt bland annat vad det gäller hemtjänstinsatsen ledsagning. Jag kan bara säga så mycket som att uppgifterna kommer från en säker källa och budskapet gick fram med all önskvärd tydlighet, ledsagning med flera insatser hade det varit för generöst med och nu skulle det sparas in. Något missförstånd rör det sig inte om från min sida. Är uppgifterna falska?
Om så är fallet är ingen gladare än jag. Betydligt troligare är att uttalandet är ett försök till att släta över det hela. Larsson använder en retorik där han lindar in det skärpta synsättet (läs: besparingstänket) i argumentet att det sker för få uppföljningar av insatser.
Detta försök faller dock platt då det i slutet av artikeln framgår att uppföljningen sker för att pensionärer i Västervik har fler beviljade hemtjänsttimmar än i rikssnittet. Med andra ord sker uppföljningarna för att kunna minska dessa timmar. Varför vill man göra detta? Jag ser inget annat skäl än det ekonomiska.
Med egen erfarenhet från arbete inom hemtjänst kan jag säga att ytterst få pensionärer jag stött på får för mycket hjälp, vanligare är motsatsen. En adekvat uppföljning av hemtjänstinsatser skulle alltså mycket väl kunna innebära att det blir fler hemtjänsttimmar. Kommer så att ske? Knappast.
"Man ska få den hjälp man är i behov av", säger Larsson, när vad som ofta praktiseras är "ingen ska få ett uns mer än vad de hårt tolkade reglerna absolut kräver". Vi som arbetar inom vård och omsorg måste kasta av oss den ögonbindel av ekonomiska sparkrav som borgerliga politiker och media försöker förse oss med.
Sverige är ett av världens mest utvecklade och rika länder, med stora överskott i de offentliga finanserna. Att vi inte är generösa mot den generation som byggt upp vårt land är inte bara orimligt utan också skamligt.