Ett starkt och varaktigt minne från högtidligheterna i samband med Sydafrikas officiella avsked till Nelson Mandela är när landets nuvarande president, Jacob Zuma, buades ut av publiken. Det var opassande, ovärdigt, oerhört. Och ändå så uppenbart begripligt.
För Zuma förkroppsligar den besvikelse som kan förnimmas i Sydafrika över hur Mandelas verk förvaltats. Mandela tillhörde en i stort sett svunnen generation när han, född 1918, avgick som president 1999, efter bara en mandatperiod. Men han hade lämnat ett aktningsvärt arv efter sig.
För det första ett försoningsverk som avvärjde ett akut hot om för ett inbördeskrig, mellan vita och svarta och mellan svarta och svarta. För det andra visade han från 1994 hur man kunde bygga ett bättre land, med stöd av en frihetlig grundlag och i kraft av regeringspartiet ANC:s överväldigande folkliga uppbackning.
Femton år senare konstaterar många sydafrikaner att landet materiellt inte blivit bättre så snabbt och i så stor utsträckning som man velat. En viktig anledning är att makthavarna på olika nivåer tänkt mer på sina privata intressen än på allmänhetens.
En annan anledning är trenden att försöka sätta munkavle på dem som vill avslöja och diskutera missförhållandena i offentligheten. Men det långa avskedet till Mandela visar att det viktigaste i arvet efter honom förblir levande.
Unik som människa i en speciell tid må han ha varit. Men han förblir måttstocken med vilken andra makthavare mäts.
Detta irriterar ett antal afrikanska makthavare. Deras hyllningar uttrycker nu gärna respekt för det Mandela åstadkom, seger över apartheid och regimskifte. Men Mandelas metoder för att åstadkomma detta och hans demokratiska värderingar intresserar mindre.
Jonathan Moyo är informationsminister i Zimbabwe. Han klandrar medierna för att de ”omotiverat” jämför Nelson Mandela med andra afrikanska ledare, framför allt Zimbabwes president Robert Mugabe. Mugabe fyller 90 i februari nästa år. I juli omvaldes han för en ny femårsperiod. Han kan väljas om en gång till. I så fall hinner han bli 99 år.
Mandela skulle ha kunnat förbli president. Han ville inte. Han hade en uppgift i livet, att införa demokrati i Sydafrika, och när den var avklarad fick andra ta över. Den inställningen, att makt är något till låns, och ska förvaltas under lagarna till folkets bästa, är främmande för politiker som Mugabe.
I Namibia, som blev fritt från Sydafrikas kontroll 1990, lämnade visserligen Sam Nujoma presidentposten 2005. Men han har hunnit kompensera sig genom att bli en av sitt lands rikaste personer. Makt och rikedom lockar alltför många ledare i Afrika, och för all del även på andra håll, långt mer än att gå Nelson Mandelas fotspår.
För världens folk förblir Mandela en verksam, helande ikon. Medan bland makthavarna många vill förpassa honom till relikskrinet.