Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Precis som i vårt grannland Danmark är det i Storbritannien premiärministern som inom en förutbestämd period avgör när val ska utlysas. Ända sedan Tony Blairs avgång som premiärminister har det spekulerats i när den tämligen impopuläre Gordon Brown skulle bege sig till Buckingham Palace för att be drottningen om lov att upplösa parlamentet och utlysa val. Nu har det skett och valrörelsen som redan har pågått ett bra tag, har glidit in i sitt intensiva skede. Den sjätte maj ska britterna välja ett nytt parlament.Efter en lång period av regerande brukar ett parti bli regeringstrött och sönderregerat. Det gällde för Göran Perssons socialdemokrater 2006, samma gäller för Labourregeringen i år. Dessutom har regeringen ådragit sig massiv kritik inte minst i samband med insatserna i Irak och Afghanistan och de uppmärksammade politikerskandalerna.Tony Blair och hans New Labour blev en dundersuccé i valet 1997. För de konservativa innebar det valet en katastrof. Och inte förrän efter att David Cameron tog över rodret i det konservativa partiet 2005, kan man säga att partiet kom på fötter. Perioden innan dess kantades av interna konflikter och snabba ledarbyten. För Tories var det nödvändigt att rannsaka sig och förändra sin profil. Den i val så viktiga medleklassen måste vinnas - annars blir det inget skifte på 10 Downing Street. Det finns tydliga paralleller att dra mellan Moderaternas förändring och Tories - i framtoning och i sakpolitik. Opinionsmätningarna visar att de konservativa ser ut att ta hem segern och bli det största partiet. Men frågan är om partiet kommer att få en majoritet av platserna i parlamentet. Många bedömare tror på ett val som slutar med att eventuellt Liberaldemokraterna kommer att blir vågmästare. Risken är då att det blir en tämligen instabil regering, vilket naturligtvis inte vore särskilt bra för landet, vare sig ur politisk eller ekonomisk synpunkt.Här som där kommer årets val att handla om samhällsekonomin, jobben och välfärden. Den saken är klar. Gordon Brown kommer att tala om höjda skatter, Cameron om försiktighet med statens finanser. Storbritannien har en enorm statsskuld och har blivit hårt drabbat av den internationella finanskrisen. Det kommer inte att bli en dans på rosor för regeringen som tillträder efter valet. Det kommer att bli hårdhandskarna på som gäller. Även om Cameron velat fjärma sig ifrån Thatchererans ekonomiska politik är det på många vis där han borde finna kraft och inspiration, framförallt eftersom den politiken var lyckosam.Självklart måste partier moderniseras, förändras och politiken blicka framåt. Men grundideologin får inte stylas bort, i den finns näringen. Det är en viktig lärdom - här som där.