Bo Ture Larsson: Lukasjenko: Andras olycka hans fördel

Bo Ture Larsson skriver i dagens utrikeskolumn om relationerna mellan Vitryssland, USA och EU.

Foto: Sergej Grits

Västervik2008-10-27 00:34
Bo Ture Larsson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Rysslands angrepp på Georgien och finanskrisen platsar som de mest negativa händelserna på sistone. Men det finns regimer av en sort som faktiskt gynnas. En sådan finns i Vitryssland. Osämjan mellan Moskva och väst om Kaukasus ger ytterligare hjälp till president Alexander Lukasjenko att upprätthålla sitt auktoritära styre. Lukasjenko betygar Moskva sin vänskap men har ännu inte erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater. Detta uppskattas i väst, även om man mycket väl inser att Lukasjenko gör så här för att det passar honom att markera självständighet mot Moskva. 13 oktober hävde EU de resesrestriktioner man tidigare infört för vissa av den vitryska statens företrädare, som straff för tidigare förfuskade val och allmänt förtryck. Orsaken var att politiska fångar släppts, företrädare för oppositionen tillåtits framträda i tv inför parlamentsvalet 28 september samt att observatörer från den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE bjudits in generöst för att övervaka vad Lukasjenko kallade "världens bästa val". Men valet fick inte godkänt av OSSE. Någon valrörelse hade knappt förekommit och rösträkningen skedde på ett sätt som möjliggjorde fusk. Ingen enda kandidat för oppositionen blev vald. Valkommissionens ledare förklarade detta med att "oppositionen blivit omodern".Trots underbetyget bjöds Vitrysslands utrikesminister in av kollegerna i EU, och sanktionerna hävdes, under en prövotid på ett halvår. Både EU och USA verkar vilja fortsätta att tänka positivt om Vitryssland. Men valet bekräftade vad man vet sedan tidigare: Lukasjenko, vid makten sedan 1994, gör ingenting som kan tänkas undergräva hans ställning. Han var inte redo att släppa in en enda oppositionell röst bland de 110 ledamöterna av parlamentet. Han vill inte ha en etablerad kraft som kan utvecklas till ett hot. För Moskva är Lukasjenkos auktoritära stil i sig inget problem. Det tycks ju finnas de i Kreml som snarare beundrar den som kan tysta kritiker. Däremot har man ogillat att han ett tag hade ambitionen att bli president för en union mellan Ryssland och Vitryssland, och han irriterar genom att motsätta sig det Moskva gör som försvårar för honom som herre på täppan i Minsk. Exempelvis kräva bättre betalt för rysk energi. I samband med att ryske premiärministern Vladimir Putin i början av oktober besökte Minsk utlovades vidgat samarbete och stöd i finanskrisen till det land vars ekonomi Ryssland dominerar, som leverantör av energi och avnämare av vitryska produkter. Vitryssland har ekonomiskt och Lukasjenko politiskt intresse av att handla mer med väst och få investeringar därifrån. Men förutsättningen är då att landet blir mer av den rättsstat det nu inte är. Och Lukasjenko knappast vill ha, då den skulle inskränka hans makt. För Ryssland är den aktuella situationen i Vitryssland acceptabel. Det är den inte för väst, som genom demokratisering vill närma landet till EU. Men vad göra om regimen inte bättrar sig? Att frysa relationerna i väntan på att något skall ändras ger ju bara Moskva friare spelrum. EU och USA slits mellan att visa solidaritet med den vitryska oppositionen, som man delar värdegrund med, och insikten om att inflytande kräver fungerande relationer med regimen, som ser ut att sitta där den sitter så länge Lukasjenko har orken.
Utrikeskrönika