LO är arbetslöshetens argaste kritiker
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fackföreningsrörelsen har därför alltid haft "Arbete åt alla" som främsta mål. Vi har alltid varit arbetslöshetens argaste kritiker. Fackföreningsrörelsen är det också i dag eftersom vi vet hur brutal arbetslösheten fungerar när den väl drabbar LO:s medlemmar och deras familjer.
Genom vår historiskt principfasta inställning har vi fått socialdemokraterna i regeringsställning att bedriva en politik som hållit arbetslösheten låg och sysselsättningen hög. Internationellt sett har socialdemokraternas arbetslöshetsbekämpning varit sällsynt framgångsrik och stått i kontrast till det nyliberala synsättet, det vill säga att låga löner och urholkad arbetsrätt skulle skapa fler jobb. Arbetarrörelsen har visat att rättvisa och arbetsrätt går hand i hand med ekonomisk utveckling och nya arbetstillfällen.
Återigen är dock massarbetslösheten ett faktum i Sverige. Regeringens etappmål om fyra procents arbetslöshet uppnås inte längre. 264000 människor är öppet arbetslösa. Man kan fråga sig om socialdemokratin därmed är på väg att misslyckas med sitt främsta uppdrag. Det finns skäl att vara orolig för det.
När LO inom kort träffas till kongress kommer den höga arbetslösheten att vara en självklar fråga. Enigheten förväntas vara stor bland ombuden om att kampen för full sysselsättning måste gå före allt annat. Det krävs en politik som gör att den öppna arbetslösheten pressas tillbaka snabbt. Det krävs en skärpt politik med betydande konjunkturstimulanser för att kunna hävda att regeringspolitiken verkligen syftar till ett samhälle i full sysselsättning.
Som LO ser det finns det tre utmaningar för att nå ett Sverige med arbete åt alla:
Den första utmaningen är att stärka arbetsmarknadspolitiken, utbildningspolitiken och ta till vara allas förmåga och vilja till arbete. Utmaningen är också att förena målet om full sysselsättning med de restriktioner som finns för finans- och penningpolitiken.
LO menar bland annat att AMS måste få ett mer övergripande ansvar för sysselsättningen och att staten måste börja använda finanspolitiken på ett aktivare sätt.
Den andra utmaningen är att behålla en arbetsmarknad som skapar högproduktiva jobb med bra arbetsvillkor samtidigt som konkurrensen och den internationella rörligheten ökar.
LO anser att detta endast kan ske om det råder ordning och reda på arbetsmarkanden och om kollektivavtalen ligger till grund för löner och anställningsvillkor för allt arbete som utförs i Sverige.
Den tredje utmaningen är att motverka att arbetsmarknaden delas upp och därmed skapar motsättningar och ökade skillnader i samhället.
LO uppfattning är att en bättre fungerande arbetslöshetsförsäkring då är centralt. För att arbetslöshetsförsäkringen ska ha legitimitet krävs att en tillräckligt stor andel av arbetskraften upplever att den ger fullgod inkomsttrygghet. Det betyder att ersättningsnivån måste vara tillräckligt hög.
Oron växer för att arbetarrörelsen inte klarar att axla sitt historiska ansvar. Regeringen måste ta kampen för arbete åt alla på större allvar. Ingen annan politisk kraft har tidigare visat sig ha samma styrka att uppnå full sysselsättning. Ingen annan politisk kraft har heller samma starka förtroende bland allmänheten. Ett förtroende som måste förvaltas med omsorg och beslutsamhet. (SNB)
Leif Håkansson är LO:s tredje vice ordförande med ansvar för arbetsmarknads- och regionalpolitik.