Jublande ungdomar i sommarlätta kläder. Doft av liljekonvalj och syrén. Många minns fortfarande sommarens skolavslutningar. Efter slit, frustrationer och glädjeämnen kan barnen lämna ett läsår bakom sig. Studenterna sätter punkt för en fas som upptagit merparten av deras dittillsvarande liv.
Vad händer efter sommarlovet? Får alla jublande studenter uppleva den ljusnande framtid de sjunger om? Får studiebegåvade Axel sina arbetarföräldrars stöd att plugga vidare? Hittar praktikern Angelika, som kan förvandla rena skräpet till skimrande konstverk, en väg förbi misslyckandet i ett allt för teoretiskt gymnasieprogram?
Kommer det finnas jobb för Jens med sin datorutbildning? Hur ska det gå för Lollo, som vill bli idrottslärare, trots att det utbildats mångdubbelt fler än behovet det närmaste halvseklet? Varför har ingen motiverat henne att bli NO- eller språklärare istället, när bristen på sådana redan är märkbar? Och vem ska vårda Elna och Oskar i en tid då omsorgen om andra sällan ses som ett sätt att förverkliga sig själv?
Hur långt ska samhället tillåta individens valfrihet, när man i förväg kan se att behovet är ett helt annat? För mig som kristdemokrat är detta viktiga etiska frågor om förvaltarskap; att ge möjlighet för varje enskild individ att utvecklas efter sin förmåga, men också att använda de gemensamma resurserna på ett ansvarsfullt sätt.
Alliansregeringen har haft många utmaningar att ta tag i. Enligt en McKinzie-rapport tar det upp emot sex år att genomföra förändringar i ett utbildningssystem. Dessvärre tar det ännu längre tid innan reformerna får genomslag. Två skolsystem kommer att löpa parallellt under ett antal år. Och även om att antalet utbildningsplatser på läkarutbildningen utökats så är leveranstiden på en färdig specialistläkare runt tolv år.
Det är många som får lida av konsekvenserna av tidigare regeringars beslut i väntan på att reformerna får genomslag, men det finns exempel inspirerar och ger hopp. Masi Aurfan flydde från talibanerna. Efter flera år på flykt genom Centralasien kom han till Vimmerby, där han omsider återförenades med sina föräldrar, åtta år efter flykten. I tacksamhet till det land som gett hans familj trygghet engagerade han sig politiskt för Kristdemokraterna. Med lysande betyg vill han nu utbilda sig till läkare.
Med rätt stöd kan även en sent anländ flykting med bristfällig skolgång gå en ljusnande framtid till mötes.