OLA MÅRTENSSON: Lite självkritik, kanske?

Varje morgon lyssnar jag till Rix Morron Zoo. Jag retar mig till tusen på morgonankaret där, Roger Nordin. Hans politiska vänstersyn stör min testund med tidningarna. Det går knappt en morgon nu under valrörelsen utan att jag blir uppretad av hans snack. Men likt förbaskat fortsätter jag att lyssna på honom och hans program. Där finns trots allt något annat som jag gillar med programmet. Och så är det väl med det mesta i vår tillvaro. Somligt irriterar och upprör, annat roar eller ger mersmak. Så länge fördelarna med en viss produkt överväger håller vi kvar. Så verkar det också vara för Erik Fransson. Han är kampanjarbetare för den socialdemokratiska arbetarrörelsen, så väl i jobbet - som ombudsman för IF Metall, som på fritiden - som kandidat till kommunfullmäktige för socialdemokratin. Han är också bloggare på
VT:s hemsida och med tanke på hans åsikter om - vad han kallar borgerliga tidningar - verkar han trots agget känna en viss fördragsamhet gentemot en av dem - VT, som upplåter plats åt Fransson. Han får vräka ur sig sina onyanserade drapor som mestadels enbart slänger skit på borgerliga politiker och debattörer.Väljarraset för Socialdemokraterna och det stora gapet mellan blocken tillskrivs bland annat media, som Fransson menar ger en sned bild av politiken.Valresultatet analyseras bäst
efter valet, men med tanke på opinionsmätningarna där S ligger historiskt lågt och det borgerliga försprånget gentemot de rödgröna blir allt större, kanske viss kritik även borde riktas inåt.Som partiarbetare, både på arbets- och fritid, borde Fransson sett tendenserna som tydligt pekar på att S dräneras på unga LO-män. Det är inte till de borgerliga partierna som merparten av dessa går, utan till Sverigedemokraterna. Men det är väl förstås också borgerliga debattörers och medias fel. Någon egen skuld i det har givetvis inte partiarbetarna i den gamla, trötta och självbelåtna arbetarrörelsen, som genom åren blivit allt mer vana vid att sitta bekvämt i skrivbordsstolarna på partikanslierna och se partistöd, röster och medlemmar strömma in som resultatet av gamla meriter och sunkig klasskampsretorik från en tid som flytt.I Tisdagens blogginlägg hänvisade Erik Fransson till en artikel i Aftonbladet i vilken artikelförfattarna uttrycker att media på nyhetsplats för en aktiv kampanj mot Mona Sahlin. Man jämför alltifrån hur många partiomnämnanden partierna får, till att det var orättvist av Expressen att skriva om Tobleroneskandalen som tillfälligt pausade Sahlins väg mot partiledarposten. Visst är det bra att saker sätts under lupp, men det kan vara på sin plats att påpeka att artikeln var osignerad - de anonyma journalisterna som skriver artikeln vill inte framträda med namn. Vi vet inte vilka dessa är och vilka bakomliggande syften de har. Dessutom är artikeln publicerad på Aftonbladets kultursidor, en redaktion som inte drar sig för att politisera kulturdebatten med en kraftig slagsida åt vänster. En viss aktsamhet med att dra allt för stora växlar på den artikeln är att rekommendera, även för en desperat partiarbetare.Fransson frågade också i sitt blogginlägg i förrgår huruvida "borgerliga tidningar" subventionerar annonspriserna för borgerliga partier.Begreppet borgerliga tidningar är märkligt. Partitidningarnas tid är förbi - åtminstone inom den borgerliga sfären. Ledarsidan i Västerviks-Tidningen är moderat, det vill säga att ledarsidan är en del i den liberala och i den konservativa idétraditionen, men obunden från Moderata Samlingspartiet. På nyhetsplats är tidningen opolitisk. Och som Fransson själv är medveten om - tidningen har inbjudit representanter för alla fullmäktigepartierna till att blogga - han nappade själv på det erbjudandet. När det gäller annonspriser för VT så har jag inte alls med saken att göra, men för att stilla Franssons nyfikenhet undersökte jag det. Det visade sig att VT erbjudit samtliga fullmäktigepartier samma priser inför valet, alltså ingen särställning för de borgerliga partierna.Fransson vill rätta till den sneda bild av politiken som han menar att medierna ger. Det gör han genom att själv förvrida och smutskasta. Ibland glimmar det till i Franssons blogg och han kommer med det egna partiets lösningar och förslag. Men i väldigt många inlägg är han en trist megafon för en arbetarrörelse på dekis men genom det också en god valarbetare för Alliansen. För en konservativ som mig är det inte något att beklaga i sig, men det är trist när inläggen inte är annat än en ensidig kanonad av svartmålning och floskler.I gårkväll stod däremot jag och Fransson på samma sida - den himmelsblå. Det var Skånederby: MFF mötte HIF.

Ola Mårtensson: Lite självkritik, kanske?

I går kunde tidningen Expressen berätta att Socialdemokraternas senaste strategi är att svärta ner Moderaterna. Även lokalt verkar det vara en populärt kampanjmetod inom den gamla arbetarrörelsen.