När Litauen 2004 blev EU-medlem restes strax norr om huvudstaden Vilnius en granitpelare, för att markera Europas geografiska mittpunkt. Sedan första juli befinner sig Litauen i EU:s politiska centrum, som ordförandeland ett halvår framåt.Landets ansikte utåt är presidenten Dalia Grybauskaite, 57.
När valet i fjol förde en ny regering till makten utsatte Grybauskaite de nya ministrarna för språktest – engelska. Hur skulle de annars proffsigt kunna agera EU-ordförande? Det skojades en del om presidentens påhitt. Men litauerna gillar henne. Enligt en mätning i juli tycker inemot 70 procent att hon är bra.
I Bryssel torde hennes popularitet närma sig 100 procent. För det är svårt att finna en mera varm anhängare av EU. Grybauskaite brukar jämföras med Margaret Thatcher - ett numera vanligt öde bland framgångsrika kvinnliga politiker. Och hon ser också själv Thatcher som en förebild. Men det gäller inte EU. För Grybauskaite är EU både medel och mål. Hon har länge vistats i Bryssel, senast som EU-kommissionär, åren 2004-2009. Hon blev känd för att tala klarspråk.
Talar klarspråk gör hon även sedan hon 2009, när Litauen höll på att kollapsa i finanskrisen, återvände hem för att ställa upp i presidentvalet. Hon vann, med 70 procent.
Hon talar klarspråk om de länder i EU som misskött sin ekonomi. När Litauens ekonomi 2009 krympte med 15 procent skars statens utgifter ned drastiskt. I tre år tog Grybauskaite själv bara ut 50 procent av sin lön. Skatterna höjdes. Och tillväxten återkom.
”Ett land vinner förtroende inte för hur mycket pengar det kan låna upp utan för sin förmåga att självt reda upp sina affärer”, har hon sagt, med adress till krisländerna i Sydeuropa.
Lika klar är Grybauskaite i fråga om EU:s relationer med Ryssland – ödesfrågan framför andra för de baltiska länderna.
I november hålls toppmöte i Vilnius med Östliga partnerskapet, inom vilket EU söker stärka banden till Vitryssland, Ukraina, Moldavien och de tre kaukasiska republikerna. Litauen hoppas då på ett avtal om att knyta Ukraina närmare EU. Men en grupp länder, där Sverige ingår, vill först se om Ukraina tänker sluta att använda rättsväsendet för att förfölja oppositionen, med fängslandet av förra premiärministern Julia Tymosjenko 2011 som mest kända exempel.
Grybauskaite har sagt att fallet Tymosjenko blivit symbolen för tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Ukraina - ”allt koncentreras i detta enda namn”. Men hon låter förstå att detta inte borde få hindra att Ukraina knyts närmare EU.
För risken skulle vara att Ukraina drivs i armarna på Moskva, som enligt Litauen utnyttjar EU:s kristillstånd till att utvidga sitt inflytande.
Detsamma gäller Vitryssland. Litauen ogillar diktaturen där, men vill stötta dess självständighet, genom att odla kontakterna. Udden är riktad mot Ryssland.
Det tycks som om Litauen inte kan känna fullt förtroende för detta land, inte så länge det där officiellt heter att de baltiska länderna 1940 frivilligt anslöt sig till Sovjetunionen.