Libanons historia av intervention
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett grundläggande problem för Libanon är att grannen Syrien tycker det vore bäst om staten inte fanns.
Liksom araberna anser att Israel skapats genom en västimperialistisk intervention anser Syrien att Libanon är en produkt av fransk imperialism i det som fram till första världskriget dominerades av det osmanska, turkiska väldet.
Libanons berg har sin särart historiskt, som en sista tillflykt för etniska och religiösa minoriteter - kristna, druser, avvikande muslimska sekter.
Frankrike fick i en byteshandel med Storbritannien sig Syrien tilldelat i uppdelningen av det turkiska väldet. Sedan tidigare betraktade Paris sig som beskyddare av de kristna i Libanon. För att gynna dessa och sina egna intressen av att söndra och härska la man till några "normala" arabiska områden för att skapa en livsduglig stat.
Men syrisk-arabiska nationalister har aldrig accepterat vad man ser som ett övergrepp på araber i allmänhet och i synnerhet Damaskus ställning som maktcentrum i arabvärlden.
I dag talas om behovet av en utländsk humanitär intervention för att skapa fred och rädda Libanons folk från än mer lidande i händerna på krafter som föröder land samtidigt som de säger att det är för dess eget bästa.
Både FN och enskilda länder har bränt sig tidigare.
USA var dock lyckosamt 1958. Syrien hade då ingått en union med Egypten. Muslimska nationalister som i Egyptens president Nasser såg arabvärldens store ledare ville ansluta Libanon till unionen. President Dwight Eisenhower sände in trupp som kunde dra sig tillbaka några månader senare, med mycket små förluster. Hotet från Egypten-Syrien försvann. Libanons sekteristiska samlingsregim var räddad.
1976 ingrep Syrien. Man sände in 40 000 soldater. De hälsades först som räddare, undan ett inbördeskrig som redan krävt tusentals liv. Syrien förblev en skicklig aktör som passivt och aktivt i sin favör påverkade konflikten mellan palestinier, shiamuslimer, sunnimuslimer och kristna, splittrade på flera sätt och i skiftande allianser. Men i fjol måste de sista syrierna ge sig av, efter massiva demonstrationer och press från USA och Frankrike, direkt och via FN.
1978 skapade FN en styrka på 4 000 man som kallades Unifil. Målet var att övervaka att Israel drog tillbaka från södra Libanon efter en operation mot den palestinska gerillan. Unifil förmådde varken stoppa gerillans beskjuntning av norra Israel eller Israels repressalier.
1982 drog Ariel Sharon, då försvarsminister, igång ett projekt för att slutgiltigt krossa palestinierna i Libanon samt hjälpa på fötter en regering i Beirut som man kunde lita på. Det misslyckades. USA hjälpte Arafat & Co. att omlokalisera till Tunisien. Palestinierna försvann som militär faktor men ersattes av Iran-stödda Hizbollah.
USA och Frankrike sände soldater för att stabilisera Libanon. Tacken blev, 1983, självmordsattacker som krävde nära 300 amerikanska och 100 franska liv.
Förövarna var en tidig variant av de gudspartister som sedan efterträtt palestinierna som en stat i staten i Libanon. Förra gången fick de Frankrike och USA att lämna landet.
Israel accepterar nu i princip en internationell styrka vid sin gräns mot Libanon, gärna från Nato. Men även om FN skulle säga ja - vilka länder i väst vill göra sina soldater till måltavla för Hizbollah, likt 1983?
Är det månne dags att lämpa över ansvaret på den part som över tiden varit framgångsrik med en militär intervention i Libanon - Syrien? Mot en sådan munsbit kanske man är redo medverka till att spy ut Hizbollah. (SNB)