Libanonevakueringen - revansch för UD
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag var förra veckan hemma på UD:s årliga chefsmöte för Sveriges ambassadörer och generalkonsuler. Den lyckade Libanonevakueringen stod i bjärt kontrast till alla beklagliga misstag och tillkortakommande som kännetecknade det svenska agerandet efter tsunamikatastrofen i Phuket. Kritiken mot UD har under ett och ett halvt år varit bitande och har säkert för många på hemmaplan upplevts som orättvis. Kritiken slog blint mot alla som var med i krisarbetet.
Det kändes lite som en revansch för UD. Beredskapen för kommande katastrofer har också - något annat vore helt otänkbart - skärpts. Den konsulära enheten på UD har förstärkts med tolv nya tjänster. I beredskapsstyrkan, som på några timmars varsel, kan flyga från Arlanda ingår 30 personer. Tidigare var det ärligt talat svårt rekrytera personal till den konsulära verksamheten. I dag är det lika många sökande diplomater till den verksamheten som till ambassadjobb i Washington eller FN-delegationen i New York
I media kallades UD några dagar nu i juli för Undsättningsdepartementet. Helt klart är att UD tilldelats en roll som departementet fram till nu inte haft. Den konsulära kapaciteten sträckte sig tidigare till hjälp vid buss- eller tågolyckor eller maximalt en mindre flygplansolycka. I dag bor nära en halv miljon svenska medborgare utomlands och flera hundra tusen svenskar är ständigt på resande fot. Om det är meningen att UD i alla lägen skall kunna hjälpa utsatta svenskar hem krävs både mycket pengar och en beredskapsstyrka på kanske flera hundra personer. Men är det verkligen meningen? Var går gränsen för resenärens egen skyldighet och statens? I detta exceptionella fall med ett tvåfrontskrig i världens farligaste krutdurk anslog regeringen hundra miljoner kronor till insatsen. Men kommer regeringen att också göra det vid nästa katastrof?
Jag satt för några år sedan med som expert i en parlamentarisk utredning om just dessa frågor. I slutbetänkandet slogs fast att huvudansvaret vid liknande händelser ligger dels på resenären, dels på de reseföretag som anlitas. Nu förefaller det som om staten både har tagit över ansvaret och kostnaden för hjälpinsatsen. Anhöriga till en svensk bergsklättrare i Himalaya, som i somras försvann, tyckte att svenska myndigheter skulle sända en expedition för att söka efter bergsklättraren. Är det verkligen rimligt och var går gränsen för skattebetalarnas och statsmakternas ansvar?
En slutsats som drogs på svensk sida under Libanonevakueringen var att EU-samarbetet nästan inte fungerade alls trots löften från de riktiga stora EU-länderna. Många telefonkonferenser hölls men inga konkreta resultat. Det samarbete som fungerade allra bäst även denna gång var det nordiska. Sverige hade mycket konstruktiva kontakter med Danmark och Norge. Så var det också efter tsunamikatastrofen. Den nordiska beredskapen utomlands vid våra ambassader skall utvecklas.
UD-tjänstemannen Niklas Kebbon på semester i Libanon fick plötsligt ta över ansvaret för vårt honorärkonsulat i Beirut. Han berättade under UD:s chefsmöte om den aggressivitet som fanns hos vissa svenskar som ville hem.
En person med vapen fick överbemannas. Säkert var många i ett chocktillstånd. Och när de väl såg en representant för svenska staten brast tålamodet.
Det faktum att en halv miljon svenskar bor utomlands och att många svenska medborgare återvänder till sina hemländer talar för att UD - ta exemplet Beirut i Libanon - bör öppna nya ambassader, inte stänga ambassader.
Avgörandet ligger i riksdagens händer!
Kolumnen