Libanon som demokratilabb
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bakom denna intifada står en allians av tre av den libanesiska politikens inhemska aktörer: de kristna, sunnimuslimerna och druserna. Shiamuslimerna och deras väpnade miliser har, utan att motsätta sig den reträtt Syrien genomför, försvarat dess politik. Palestinierna som ledda av Yasser Arafat var den faktor som utlöste inbördeskriget 1975 och Syriens inmarsch året därpå tycks nu förhålla sig neutrala.
Det är en kombination av tryck utifrån, främst USA och Frankrike med stöd av FN:s säkerhetsråd, och från intifadan efter mordet på förre premiärministern Rafik Hariri som förändrat läget i Libanon. Nästa steg är parlamentsvalet i maj.
Den viktigaste frågan i relationerna mellan de politiska krafterna och för en normalisering i demokratisk riktning är att det shiamuslimska hizbollah, Guds parti, vägrar avväpna sin milis. Den kunde, säger de andra, sägas ha ett existensberättigande när Israel med stöd av en lokal kristen milis ockuperade sydligaste delen av landet. Men Israel drog sig tillbaka redan år 2000.
President George Bush sade häromdagen att USA visserligen ser hizbollah som en terroristorganisation, men uppmanar den att bevisa motsatsen genom att läggas ned sina vapen. Inviten har avvisats av hizbollah-ledaren och prelaten Hassan Nasrallah. Vi förblir gärna en terroristorganisation i Bushs ögon, men tänker inte avstå från vapen som behövs "för att skydda vårt land, vårt folk, dess blod och heder", säger han trotsigt.
Men Nasrallah säger också att allt finns på bordet i Libanons politiska samtal. Han säger sig vara öppen för andras argument om att säkerheten kan tryggas på annat sätt än nu.
Även om det inte ser så ut, mot bakgrund av de gångna 30 åren av inbördeskrig och syrisk dominans, har Libanon haft andra och bättre förutsättningar än övriga moderna stater i arabvärlden för demokrati. Detta är ett urgammalt handelsland, där det viktiga har varit att leva gott och bli rik - inte att härska över andra. Det finns tydliga politiska grupper, religiöst definierade, men ingen mäktig nog att bestämma över de andra. Man har varit van att kompromissa.
Därmed har här funnits ett för arabvärlden unikt utrymme för opinionsbildning.
Men det är lite märkligt när det nu talas både i och utanför Libanon talas om att återupprätta demokratin.
Det finns vid sidan av mycket våld också positiva drag i det förgångna. Libanon hade mer av självstyre än andra delar av det turkiska väldet. Men när Frankrike till sist tvingades lämna Libanon efter andra världskriget hade det bestämts att presidenten skulle vara kristen, premiärministern sunnimuslim och talmannen i parlamentet shiamuslim. Oavsett hur det gick i de val som oftare fuskades bort än gav uttryck för någon folkvilja.
Libanon fick i praktiken flera regeringar. Det fungerade ändå, tack vare ett ständigt schackrande om makt och privilegier. Systemet hade kanske kunnat fungera, och förändras till det bättre, om inte Libanon blivit platsen där arabvärldens diktatorer prövade sina krafter.
Det finns faktorer i Libanon som gynnar demokrati. Men landet torde behöva något annat än en återgång till den gamla ordningen. (SNB)
Utrikeskrönika