Tunisien brukar inte fånga omvärldens intresse. Men nu spekuleras det om att denna lättviktare, med bara tio miljoner invånare och utan grannarnas rikedomar och ambition att göra avtryck internationellt, kan bli riktkarl för arabvärlden.
Ty folket har förändrat en av alla dessa regimer som hämmar frihet och materiella framsteg för över 200 miljoner araber.
För tusen år sedan fanns här ett av den islamiska världens främsta centra, i Kairouan, vilken alltjämt gäller som islams viktigaste stad efter Mecka, Medina och Jerusalem. Men inre fejder inledde färden mot att bli en provins i turkars och fransmäns imperiebyggen. Och efter frigörelsen från Frankrike 1956 har det varit landets affärsidé att inte utmana, inklämd som man är mellan de starkare grannarna Libyen och Algeriet.
I sitt eget intresse har ledarna sökt presentera Tunisien som en gyllene medelväg, i fråga om sina inre förhållanden, islam och moderniteten, konflikten Israel-araberna, söndring bland arabländerna och relationen mellan dem och väst.
Det är naturligt att förtryckets kedja brast i sin svagaste länk. För det fanns, det noteras nogsamt av andra arabregimer, brister i den maktapparat som utvecklats av Ben Ali-regimen sedan den 1987 pensionerade den senile landsfadern Habib Bourguiba.
Tunisien har ovanligt nog en militär som inte varit helt sammanvävd med den politiska makten och som därför uppträtt anständigt. Detta gav en underliggande styrka åt protesterna mot polisens övergrepp, dyrtid och arbetslöshet. Men det innebar också möjlighet för andra makthavare att försöka skydda sina intressen genom att offra Ben Ali och dennes kumpaner.
En annan skillnad är att islamisterna är jämförelsevis svaga i Tunisien. Regimen kan inte som i Algeriet eller Egypten skrämmas med vad som skulle kunna hända om demokrati förde islamister till makten.
Även om den sunnimuslimska väckelsen nått även Tunisien kan opposition här uttryckas utan att kvinnorna skiftar till islamisk klädkod.
Det finns ett arv från den annars auktoritäre president Bourguiba, av hur han stärkte kvinnors rätt och visade sin avslappnade inställning till islam genom att offentligt dricka juice under fastemånaden.
Men detta är länge sedan. Liberaler, kommunister och annat som upplevs som import från väst och därför suspekt lär i försöken att förändra det hittillsvarande vanstyret få konkurrens av islam som inspiratör i politiken.
Vad man kan hoppas på för Tunisiens del är en utveckling som i Turkiet, där viljan finns att se att allmänmänskliga värden i islams politiska budskap går utmärkt väl att förena med vad Europa säger sig hylla.
I flera hundra år var Tunisien en provins i det turkiska, osmanska, väldet. Sedan tog Frankrike över. Tunisiens chans till förnyelse är att lära av båda sina gamla herrar, som de är i dag. Ty hos arabvärldens regimer har man föga att hämta. De är överlag hinder för, ja fiender till frihet och utveckling.