Lummiga hagar med idisslande kor, fågelkvitter och då och då en lätt vindpust av havslukt som seglat in från Nordatlanten. Det är något särskilt med känslan av lugnet i det fridfyllda, lantliga Normandie en solig sommardag. Att lämna Deauville - parisarnas närmsta badort när den franska huvudstadens kvava sommarhetta blir för stor - och ta de slingriga kustvägarna västerut genom landskapet, är att resa i både tid och rum. För förr eller senare dyker de upp. Uppe på ett krön, bakom en trädklunga vid stranden eller mitt på en åker, står de bara där. Bunkrar och efterlämningar från Nazitysklands Atlantvall, fältmarskalk Erwin Rommels gigantiska försvarslinje som för bara två generationer sedan sträckte sig längs kusten från Barents hav i norr och ner till Biscayabukten vid spanska gränsen. Tidigt på morgonen den 6 juni 1944. Engelska kanalen. Vågor med iskallt vatten som piskar upp över bord, upp över de vinglande båtarna, fulla med kallsvettiga soldater som torkar av vapnen från saltvatten och uppkastningar, medan artilleriet rullar över den mörkgrå himmelen ovanför och pansarskott slår ner i havsytan mellan båtarna i den täta formationen. Det oavbrutna vinandet från de tyska skyttgluggarnas kulsalvor ovanför huvudet när båtarna till slut närmar sig strandkanten, innan stålbryggan i fören fälls ner. Det är svårt att föreställa sig hur de måste ha känts att befinna sig bland soldaterna på båtarna på väg mot så svåra överlevnadsodds - eller för den delen på motsatt sida. Nio av tio stupade tyska soldater som dog i kriget hade vid invasionen redan stupat på östfronten mot Röda armén. Därför led Nazityskland redan då av utarmade truppreserver, och många av soldaterna utplacerade vid Atlantvallen var ungdomar i skolåldern, beordrade att meja ner våg efter våg av allierade invasionsstyrkor bara för att sedan till slut själva falla med sitt lands försvar. Över 10 000 människor dog den dagen. Totalt, på båda sidor, beräknas över en halv miljon människor mist livet under de allierades invasion av Normandie i juni månad för 66 år sedan. Ännu i våra dagar nyupptäcks kvarlevor i den normandiska jorden. Antal förluser under hela Andra världskriget beräknas ha uppgått till 60 miljoner döda, varav över 40 miljoner beräknas ha utgjorts av civila. På ett minnesmärke i normandiska Bayeux, rest efter kriget, kan man läsa en inskription på latin som fritt översatt lyder "Vi, som erövrades av Vilhelm, har nu befriat vår erövrares hemland". Europa har en rik historia. Tyvärr en historia också rik på krig och väpnade konflikter. De senaste två världskrigen, som var för sig slog rekord i antal stupade, har båda tagit avstamp i den europeiska kontinenten och sedan spritt sig över hela världen. I dag står Europa enat. Försonade hjälper och stöttar varandra i en gemenskap som man tidigare bara hade kunnat drömma om. Vi har till och med en egen flagga tillsammans: "På ett azurblått fält framträder en cirkel med tolv guldfärgade stjärnor vars spetsar inte berör varandra", enligt Europeiska unionens heraldiska beskrivning. Man kan med rätta klaga på ineffektiveten i att ha EU-parlamentet utspritt i Frankrike, Belgien och Luxemburg. Bekymra sig över maktcentralisering. Tala om hur avståndet mellan Bryssel och Stockholm ökar. Slita sig i håret över EU:s omfattande pappersproduktion om standardisering av morötters och gurkors utseenden. Eller dividera om vad som väger tyngst: bönen eller den goda handlingen. Jag kommer ändå på få ändamål så passande på en gudstjänst på Europadagen i den engelska nationalhelgedomen Westminster Abbey i London - byggd i normandisk stil - som att samfällt ägna en stilla förbön åt bevarandet av vår europeiska gemenskap.
