Jag läste någonstans om hur den grekisk-svenske författaren Theodor Kallifatides som nyanländ invandrare hade lärt sig svenska språket. Han hade läst Strindbergs samlade skrifter, med hjälp av en svensk-grekisk ordbok. Varje gång han inte förstod ett ord, och i början var det i princip alla, slog han upp det. Till slut började det flyta på. Förutom att han lärde sig svenska fick metoden ytterligare två konsekvenser.
För det första tyckte hans vänner och bekanta att han talade så ålderdomlig svenska, vilket kanske inte är så konstigt när de språkliga referensramarna hämtats från förrförra seklets sista decennier. För det andra hade han parallellt med sin språkliga förkovran skaffat sig kunskaper, inte bara om Strindberg utan om Sverige, dess historia, kultur och samhälle. Artonhundratalssvenskan kompletterades sedermera med modernare ordvändningar och Kallifatides blev en uppburen författare på det nya språket.
Läsningen av klassiker öppnar nya världar. De litterära verk som kallas för klassiker har överlevt historiens dom eftersom generation efter generation förmått uppskatta dem och fört dem vidare. De har refererats i andra verk som blivit klassiker och i den kortfristiga populärkulturen. Den litterära kanon som på detta vis uppstått har vuxit fram organiskt och spretar åt alla möjliga håll. Den har föga att göra med överhetens påbud och förmaningar. Oftast är det snarare den litteratur som varit på ett eller annat sätt i opposition i sin egen samtid som förmått stå emot tidens tand.
Läsningen av dessa verk är en av hörnstenarna i det som vi kallar för bildning. Den skänker förståelse för människans villkor, för historien, samhället och kulturen. Genom att läsa fler och mer komplicerade verk lär vi oss också mer om oss själva och om litteraturen som sådan. Det handlar om personlighetsutveckling och sådant tar tid.
Ens ekonomiska situation kan förändras på nolltid: genom en lottovinst eller en snilleblixt, en lyckad lägenhetsaffär eller ett klipp på börsen. Sådana klassresor sker hela tiden. I båda riktningarna. En intellektuella och bildningsmässiga klasskillnaden är svårare att göra något åt. De som kommer från bildade hem börjar i allmänhet läsa i tidig ålder och har därmed ett enormt försprång framför de som inte har en sådan bakgrund.
I ljuset av detta är den svenska skolans svek mot den senare kategorin hjärtskärande. Du kan idag gå igenom hela grundskolan, gymnasiet och en mångårig universitetsutbildning utan att ha kommit i kontakt med en enda litterär klassiker. På högstadiet läser man högst en skönlitterär bok per läsår inom svenskundervisningen, och det behöver inte ens vara en klassiker. De som allra mest behöver vägledning till litteraturen snarare anmodas läsa något enklare och mer populärkulturellt. "Huvudsaken är ju att de läser", resonerar man.
Inte minst för de barn och ungdomar som kommer hit från andra länder är skolans kulturrelativistiska och bildningsfientliga hållning ett svek.