Låga förväntningar på viktigt val
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Valet kan få betyget godkänt, bara det genomförs utan spektakulärt våld och om resultatet blir att favoriten, tillfällige presidenten Hamid Karzai bekräftas i sitt ämbete, helst i första valomgången. Karzai är den ende kandidaten som kan uppfattas vara samtidigt demokrat och tillräckligt stark för det hårda maktspelet. Att valet skulle kunna kallas fritt och rättvist ur västdemokratisk synvinkel är uteslutet, med tanke på valets förspel, med våld och fusk. Något så elementärt för ett fritt val som väljarnas säkerhet till liv och lem saknas.
Talibanerna har riktat och verkställt dödshot mot alla som har med valet att göra. Det är inte säkert ens i huvudstaden Kabul, som skyddas av merparten av den internationella Nato-styrkan på ömkliga 10?000 man. Tryggast är det nog i Iran och på sina håll i Pakistan. Ungefär en tiondel av de kring tio miljoner väljare som skrivit in sig i röstlängden lever alltjämt flyktingtillvaro i grannländerna. I början av augusti meddelades att antalet registrerade snabbt stigit till 9,6 miljoner. I slutet av månaden fanns det fler registrerade än beräknade antalet röstberättigade. En förklaring är att registrering uppfattas ge bättre tillgång till den livsmedelshjälp som miljoner människor är beroende av.
En annan förklaring är att krigsherrar producerat id-handlingar för att pressa fram fler röster till den kandidat av inalles 18 de själva önskar. Ett steg på vägen Civila utlänningar i Afghanistan, journalister, i FN-tjänst, i hjälporganisationer, vittnar samstämmigt om att det vanligt folk främst säger sig önska är mera av trygghet och anständigt liv.
Afghanistan var inget paradis före den kommunistkupp på 1970-talet som betydde årtionden av ofred och förtryck, men detta traditionsbundna stamsamhälle hade en förmåga att kompromissa och även att tolerera den moderna världens påfund. Efter talibanernas nederlag hösten 2001 har Afghanistan återknutit till det gamla, med sikte på förnyelse.
Vid ett möte i Bonn och i två traditionella stora rådslag, Loya Jirga, enades man först om ett tillfälligt styre under ledning av Hamid Karzai och sedan om en ny grundlag. Karzai har status, som medlem av en fin familj i det sedan 1700-talet traditionellt statsbärande pashtun-folket. Han är så mycket demokrat som man kan begära. Han har stöd av supermakten USA. Det sista torde vara viktigast för rivalerna, av vilka några finns i regimen i Kabul, andra bevakar sina revir ute i landet.
Afghanistan har övernog av ledare utan intresse för demokrati och mänskliga rättigheter. På ena sidan finns anhängarna av talibanregimen, den som skyddade Usama bin Ladin och för den skull straffades med sanktioner av FN:s säkerhetsråd redan före 11 september 2001. Men talibanerna vet man i alla fall var man har. Det är mera komplicerat med krigsherrarna. De är på en gång vän och fiende. Några ställer upp i presidentvalet, några bildar partier med sikte på parlamentsval och lokalval nästa år. Men utan att överge tesen att makt kommer ur gevärspipan. Deras miliser på minst 50?000 man har avväpnats i ringa utsträckning och förblir starkare än den nya nationella krigsmakten.
USA uppfattas tolerera krigsherrarna eftersom dess 18?000 soldater har nog med att jaga talibaner, starka i södra och sydöstra delarna av Afghanistan. Men, varnas USA i en aktuell rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch, ?Den nuvarande strategin att stödja både centralregeringen och regionala och lokala krigsherrar, som vägrar ta ansvar inför Kabul, undergräver skapandet av demokratiska institutioner och ett rättssamhälle.? (SNB)
Utrikeskrönika