Våra medievanor ser brutalt annorlunda ut i dag än vad som var fallet för bara några år sedan. Jag är inte särskilt ålderstigen, men ändå är det hissnande att fundera över vilken utveckling de senaste åren inneburit.
Själv är jag en papperstidningsmänniska - utan tvekan. Papperstidningen har alltid följt mig, ända sedan de tidiga tonåren; den numera nedlagda S-tidningen Arbetet damp alltid ner i brevlådan i mitt föräldrahem, Kvällsposten lästes åtminstone på helgerna. Vanorna satte sig. Och sedan har det fortsatt. En morgon utan papperstidning är en ofullständig morgon.
Men när jag vaknar numera, gör jag det av att iPhonen ringer. I samma stund som jag stänger alarmet slår jag en sömndrucken blick på SR:s app, på twitterflödet, och en kik på Facebook. När min iPhone var ny trodde jag att vanan skulle gå över och att det mer var nyhetens behag. Men icke. Så har det fortsatt. Jag inser motvilligt att jag börjar bli allt mer van vid att leva med nätets flöde av nyheter och sociala sammanhang.
I takt med att våra läsvanor förändrats har också medieföretagen utvecklat olika läsaraktiva funktioner, inte minst på webben. Som mediekonsumenter uppmanas vi att bli delaktiga i flödet. Vi ska tycka till i enkäter och vi ska kommentera på webbar och via sms. Vi uppmanas att skicka in mms med lyckliga sommarbilder till tv-kanalernas morgonsoffor och vi får göra valenkäter på tidningars hemsidor som talar om vilket parti vi borde rösta på.
Av dessa funktioner har under senare tid just kommentarfälten blivit rejält omdiskuterade. Det talas om ett näthat där ursinnet tar överhanden, kommentarer som förstör vettiga diskussioner, som skrämmer bort sansade debattörer från att delta och som sänker debattnivån från låg till avgrundsdjup. Denna negativa bild är sann - men bara till hälften. Den andra bilden visar något annat: läsare som tillfogar ny information, skapar en frimodig debatt och besvarar frågor som inte finns i de publicerade texterna och läsare som finner gelikar som delar erfarenheter och intressen med varandra. Diskussionen om näthatet är välgörande och absolut nödvändig. Inte minst för att belysa vad frågan faktiskt handlar om. Ofta hörs ropen om censur och den hotade yttrandefriheten när förändringar av webbplatsers kommentarsfunktioner diskuteras. Det fria ordet handlar om något annat och står för betydligt mer grundläggande rättigheter. Att förändra utbudet av läsaraktiviteter som erbjuds på mediehusens sajter är en helt annan sak och dessutom av betydligt mer praktisk karaktär.
Vad man dock inte ska förringa är att förändringar som införts och diskuteras kommer att få konsekvenser för nätdebatten som vi varit vana att se den fram till nu. En del tidningar har infört
avanonymiserande system där man via sitt Facebook-konto kan göra inlägg på dess webbsidor, andra har kraftigt begränsat kommentarsfunktionerna, andra övervakar debatten mycket strängare i dag än tidigare. Just nu pågår en diskussion här på VT om hur vi ska förhålla oss till detta. Frågan är verkligen inte enkel.
Men en sak är säker; den låga debattnivån med personangrepp, hatiska drapor och löst byskvaller som stundtals
förekommer på både vår webbsida och på andra sajter tjänar definitivt inte det fria ordet väl.