Labourseger trots Tony Blair?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon, brittisk politik klarast lysande stjärna, dumpades 1990 av sitt parti därför att hon genom sin impopularitet ansågs stå i vägen för ännu en konservativ valseger.
Och om labourpartiet på tvärs mot alla prognoser skulle förlora valet, eller gå förnedrande bakåt, så beror det på att väljarna vill straffa Blair.
Labourpartiet skulle helst vilja dumpa Blair - men kan inte.
Thatcher övertog 1979 ett land som hotades av statsbankrutt, med kaos på arbetsmarknaden. Det var stormigt även under hennes tid, men Storbritannien återvann aktningen i omvärlden.
Blair har inte förändrat Storbritannien på samma sätt som Thatcher sedan han blev regeringschef 1997. Snarare har hans finansminister Gordon Brown förvaltat ett arv som givit ekonomisk framgång.
Blairs profil har i stället skärpts av utrikespolitiken. Han har vågat försvara EU-idén. På tvärs mot de konservativa företrädarna, som ryckte på axlarna inför krigen i Jugoslavien, engagerade sig Blair 1999 för att det var nödvändigt med hårda tag för att lösa Kosovo-krisen. Och än mer på tvärs mot opinionen framför allt i det egna partiet stödde han kriget i Irak.
Facit är långt ifrån klart vad gäller Blairs utrikespolitik. Den kan bli fiasko, i fråga om Nordirland, EU, på Balkan och i Mellanöstern. Den kan också i historieböckerna komma att beskrivas som en strålande framgång.
Ändå verkar det vara kört för Blair som ledare. Lika svårt som britterna verkar ha att diskutera fenomenet Thatcher lugnt och sakligt, lika svårt har de att förhålla sig avspänt till fenomenet Blair. Skillnaden tycks vara att medan Thatcher i alla fall hade hängivna anhängare inom sitt eget parti så är det bara en liten klick på toppen i labour som nu stöder Blair.
Labour är alltjämt storfavorit till att vinna valet. Ekonomin går bra. Sysselsättningen är mycket bättre än i andra stora EU-länder. Anslagen har ökat till skolor och sjukvård och i budgeten 16 mars utlovades pensionärer gratis resor i lokaltrafiken. Regeringen bekämpar terrorism och icke önskvärd invandring med metoder som tystar all kritik om slapphet på dessa områden.
En vanlig uppfattning är att Blair förde britterna bakom ljuset när ifråga om anledningen att gå i krig i Irak. Men de konservativa har svårt att utnyttja detta i sin kampanj mot premiärministern som allmänt opålitlig eftersom man tycker att det var rätt att ställa upp på USA:s sidas.
De konservativa och det tredje partiet, liberaldemokraterna, har tillsammans övertag över labour i opinionsmätningarna, men valsystemet medger det största partiet klar majoritet i parlamentet med lika klart underläge i valmanskåren.
Det som ändå skulle kunna leda till ett omskakande valresultat är om oviljan mot Blairs person. Det verkar som om gruppen kring Blair inte fattat hur impopulär han blivit. Blairs budskap når inte fram när han uppfattas självupptaget missbruka kollegernas och partiets lojalitet för att själv behålla makten.
Den tilltänkte efterträdaren, den i och utanför partiet respekterade finansministern Gordon Brown, förödmjukade han genom att utse en egen hantlangare, Alan Milburn, att leda valrörelsen. Denne ansåg att man skulle vinna röster på att låta Blair träffa "vanligt folk". När så skett har det mest blivit skäll.
Vinner labour valet blir det trots, inte tack vare Tony Blair. Historien kan ge honom rätt. Men just nu vill britterna helst bli av med honom. (SNB)
Utrikeskrönika