"Jämställt kommunfullmäktige", "Landstinget får jämställt fullmäktige", detta är exempel på rubriker som synts i tidningar den senaste veckan. Artiklarna har handlat om att det var ungefär lika många kvinnor som män i de olika församlingarna, vilket per automatik skulle innebära uppnådd jämställdhet, menade man. Eller? Det var nämligen inga andra aspekter man tog upp.
I flera andra sammanhang har jag hört samma resonemang den senaste veckan. Att man slår sig för bröstet och menar att man uppnått jämställdhet, bara för att man har en jämn könsfördelning. Men är det så enkelt? Att en jämn könsfördelning garanterar jämställdhet? I så fall borde vi ju inte några problem med ett ojämställt samhälle, vi har ju ungefär lika många kvinnor som män i vårt land! Ja, det resonemanget håller ju inte som alla förstår.
En jämn könsfördelning är självklart ingen garanti för jämställdhet, även om det kvantitativa jämställdhetsarbetet möjligen kan öka chanserna för jämställdhet. Men jämställdhet handlar inte om lika antal i första hand, sann jämställdhet handlar om att män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter, samma möjligheter i livet och att och att ingen ska diskrimineras på grund av kön.
Miljöpartiets Gustav Fridolin har de senaste dagarna hotat de stora börsbolagen med ett införande av en kvoteringslag redan 2016 om inte en 40/60- könsfördelning då har uppnåtts. Ja, det är kanske en god tanke att vi ska ha lika många kvinnor som män på maktpositioner. Men även om vi skulle ha en 50/50-fördelning överallt, skulle det per automatik innebära jämställdhet, ökar det verkligen chanserna för mångfald? Finns det inte fler parametrar att ta hänsyn till i så fall, till exempel kvotering på etnicitet och ålder? Ska jämställdheten verkligen vara överordnad annan jämlikhet? Borde inte istället begreppet mångfald vara ledordet när makt ska fördelas?
En styrelse bestående av hälften män, hälften kvinnor kan i praktiken vara en väldigt homogen grupp trots jämn könsfördelning. Låt säga att samtliga är etniska svenskar, i samma ålder, uppvuxna i Stockholm, har en examen från Handels, samt liknande intressen. Vi kan också föreställa oss en styrelse bestående av endast ett kön, där flera nationaliteter finns representerade, där man har helt olika bakgrund, olika utbildningar, där vi har en stor åldersspridning. Vilken styrelse representerar störst mångfald, tillför flest perspektiv och gynnar utveckling mest?
För att återgå till inledningens nämnda rubriker så kan vi även nämna politiken som exempel. Vi kan ha en jämn könsfördelning på valsedlar, i nämnder och styrelser, men om makten endast är fördelad på några få, om det är samma personer som innehar alla viktiga uppdrag, var finns mångfalden och maktfördelningen då?
Att genom lag tvinga fram könskvotering kan aldrig någonsin skapa rättvisa. En jämn könsfördelning är givetvis bra och ökar kanske chanserna för jämställdhet, men kom ihåg att det inte är någon garanti. Det finns även en risk att mångfaldsperspektivet hamnar i skymundan när jämställdheten blir överordnad all annan jämlikhet, därför kan inte kvotering vara rätt väg att gå.