MAGNUS NILSSON: Kristdemokraterna förnyar politiken

Hånet från vänsterhåll har varit gränslöst och som vanligt omåttligt imbecillt (ni som till äventyrs läser de stora morgontidningarnas eller kvällspressens kultursidor skall veta att det som verkar bildat och djupsinnigt mest är ytlig dumhet - den recyklas mellan skribenterna över rödvinsglasen i Vasastan eller på vernissager och släppfester där kulturknuttarna flockas för en billig fylla).I huvudsak har kritiken gått ut på att det är svårt att definiera "verklighetens folk". Visst. Det är även svårt att definiera "hyggliga människor som man kan lita på". Men vi vet ändå vad det innebär och upptäcker snabbt opålitliga skithögar i vår närhet. Vi behöver inte definiera verklighetens folk, lika lite som vi behöver definiera charmknuttar eller kräk.Kritiken mot föreställningen att politiken har gränser är annorlunda. En av Aftonbladets ledarskribenter exemplifierade med att vi ställer om klockorna för sommar och vintertid. Det hade minsann inte gått att göra utan politiska beslut. Och det har han ju rätt i, men som argument är det lika hjärndött som allt annat som utminuteras från AB:s ledarredaktion. Hägglund är ju inte anarkist. Han vill inte avskaffa politiska beslut, bara att det skall finnas gränser för politikens makt. Gissningsvis tycker Hägglund att trafikregler, sommartid, militärt försvar och mycket annat skall omfattas av politiska beslut. Men han inser att bara för att vissa beslut har en kollektiv dimension och därför bör omfattas av politiken, betyder inte det att alla beslut bör omfattas av politiken.Men varför upplever då vänstern föreställningen om verklighet och begränsad politisk makt som så hotfull?Helt enkelt för att två av de viktigaste vapnen i vänsterns politiska arsenal är lockelsen i utopier och totalitarism. Nazismen och sovjetkommunismen är de två mest inflytelserika vänsterprojekten under förra århundradet. Båda byggde på grandiosa utopier: det renrasiga samhället och det klasslösa samhället. Och självklart förutsätter klasslösa eller renrasiga samhällen att politiken saknar gränser - att statens makt är total.Detta är kärnan i exempelvis Attacrörelsens stridsrop "En annan värld är möjlig". Man vill inte förbättra det som finns utan skapa något totalt annorlunda: "en annan värld". Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, Castro försökte skapa nya samhällen. Men inte bara kommunister är utopister och totalitära. Även den militanta islamismen är totalitär och utopistisk i sin dröm om Världskalifatet. Det är därför man ser den något udda alliansen mellan kommunistiska queerteoretiker och islamistiska fanatiker. De kan enas i sitt hat mot den västerländska demokratin, kristendomen och kapitalismen. Vad som helst - bokstavligen - är bättre än den rådande ordningen.Det säger sig självt att föreställningen om "verklighetens folk"-normala människor skeptiska mot allt för udda och långtgående politiska ambitioner och med en naturlig önskan att få sköta sina egna angelägenheter - är ett hot mot förverkligandet av "en annan värld".Personligen är jag moderat och en aning skeptisk till en Kd som bärare av dessa idéer. Det finns hos Kd en oreflekterad tro på politiska ingrepp och pekpinneri och som yttrar sig i allt från vurmande för folkhälsoinstitut och restriktiv alkoholpolitik till EU-parlamentarikern Alf Svenssons stöd för att alla sökningar på internet skall sparas (jupp, varenda liten googling vill han lagra...) i kampen mot barnporren. KD:s aktivister utmärks ibland av en naiv föreställning om att staten skall kunna göra det Gud inte har klarat av - nämligen att utrota synden.Men KD skall ändå ha heder av att ha fört in ett par viktiga ideologiska element i debatten.

Magnus Nilsson: Kristdemokraterna förnyar politiken

Göran Hägglund har hyllat det han kallar verklighetens folk och uttryckt en ambition att KD skall vara ett parti som tar politikens gränser på allvar. Idéerna är inte nya, men de är ändå välkomna. Dock är kanske det intressantaste vilket mottagande de fått i debatten.