Kompromisslös demokrat

Foto: Anders Steiner

Västervik2011-09-26 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Flera av Per Ahlmarks böcker har jag läst om och om igen. Inte minst Vänstern och tyranniet och Det öppna såret. Väl underbyggda, tydliga i sin idépolitiska stringens och med udden riktad mot all form av diktaturfjäsk och medlöperi. Många borgerliga politiker, debattörer och skribenter i min generation har formats av hans verk, vilket inte minst Johan Ingerö så klockrent och fint beskrev i sin ledarkommentar i Svenska Dagbladet i lördags (24/9).

Det är en passionerad och kompromisslös demokrat som vi läsare åter får göra bekantskap med i memoarboken Gör inga dumheter medan jag är död (Atlantis). Ingen av dagens partiledare kopplar ständigt och lika hårt sin ideologiska övertygelse till partipolitiken och det politiska ledarskapet, som Ahlmark gjorde. Den ideologiska urvattningen som vi ser i dagens partipolitik gör kanske Ahlmarks memoarer mer intressanta än vad de annars skulle ha varit, om politiken mer gällt en kamp om idéer än en kamp om förvaltandet.

Per Ahlmark fanns i den liberala politiska världen i svensk politik på diverse positioner från 50-talet till 1977 då han försvann bort från partipolitiken. På grund av depression - avslöjas det i memoarerna. Mellan 1975 och 1977 var han FP-ledare och räddade, åtminstone enligt honom själv, partiet från att ramla ur riksdagen.

Nog förväntar vi läsare oss några återgivna skandaler, avslöjanden och gräl, när en tidigare toppolitiker ger ut sina memoarer. Det är också vad vi får och vi får även möta privatpersonen Per i med- och motgångar, i romanser och i sjuksängar.

Ahlmark visar att han inte bara är en man med tydliga åsikter i värderingsfrågor, utan också om personer. Gunnar Helén, hans företrädare på partiledarposten och Ola Ullsten, hans efterträdare - sågas vid fotknölarna. Liksom Lars Leijonborg som beskrivs som "djupt obildad" - vilket troligen är något av det allvarligaste man kan anklagas för att vara i den intellektuella högborg som kallas Folkpartiet.

Andra upphöjer han. Thorbjörn Fälldin, den tidigare statsministern och centerledaren och Birgitta Ohlsson, EU- och biståndsministern tillhör den utvalda skaran. För Ohlsson har han avsatt ett eget kapitel, om än bara på en dryg sida. Där punktas hennes goda sidor upp och avslutas med att författaren förordar att hon en gång ska bli folkpartiets partiledare.

Per Ahlmarks memoarer har ett stort värde som dokument från en svunnen tid i svensk politik. Med Gösta Bohmans (moderatledare under 70-talet) och Thorbjörn Fälldins memoarer sedan länge utgivna, blir Ahlmarks ett intressant tillskott som påminner oss om vad dessa tre herrar och deras partier åstadkom 1976 - "enpartistatens avskaffande", och vad det betytt för svenskt politiskt liv. Sverige fick för första gången på 44 år en icke-socialistisk regering.

Men Ahlmarks memoarer är betydelsefulla också på ett annat plan. Boken sänder oss en signal om hur viktigt det är att kampen mot förtryckarregimer och diktaturfjäsk fortsätter att föras.