Kompromissen som blev en succé
På sluttampen. Vaira Vike-Freiberga har varit president i Lettland sedan 1999. I sommar väljs en ny. Foto: Hannibal Hanschke/ Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
1999 var Vike-Freiberga, återflyttare från Kanada, en kompromisslösning när det låst sig i presidentvalet. Kompromissen blev en succé. Hon omvaldes 2003 med överväldigande majoritet.
I fjol kandiderade hon till posten som FN:s generalsekreterare efter Kofi Annan. Men hon tvingades konstatera att "grabbnätverket" höll ihop i FN. Hon sade sig hoppas att hennes kandidatur ändå jämnat vägen för en kvinna i FN-toppen, fast "om det blir om 60 eller 600 år vet jag inte".
Att döma av vad Vike-Freiberga betytt för Lettlands 2,3 miljoner invånare är det en förlust för världen att hon inte vid 70 års ålder fick ta över i FN.
Med något undantag har de baltiska staterna haft tur med sina statschefer sedan självständigheten återupprättades 1991. De har verkat enande inåt, i en miljö där allt hade kunnat gå på tok med arvet efter 50 år av krig och diktatur. De har medverkat till att utåt trygga den nationella existensen - uttryckt i att Estland, Lettland och Litauen våren 2004 upptogs som medlemmar i Nato och strax därefter i EU.
Det kan ha sina sidor att återvända till det gamla landet och vilja leda. De som blev kvar kan känna ett främlingskap inför dem som objektivt slapp lindrigare undan. Men för Vike-Freiberga tycks det ha fungerat tvärtom.
Just att hon växt upp i frihet, i ett rättssamhälle, har gett henne hög trovärdighet hos gemene man, under sovjeteran och därefter van att se med skepsis på politik. Hennes popularitet har bara sjunkit tydligt en gång - när hon gav sitt stöd till USA:s anfall på Irak 2003.
När Ryssland 2005 firade 60-årsdagen av andra världskrigets slut med stor pompa och många internationella gäster inbjudna valde också Vike-Freiberga att resa till Moskva. Estlands och Litauens presidenter stannade däremot hemma. Så som Kreml nu uppträder tyckte man det var olämpligt att fira något som hade inneburit ytterligare årtionden av förtryck.
Vike-Freiberga hade exakt samma åsikt - men tyckte hon uttryckt den tydligt nog ändå och därmed kunde göra något som bland vanliga ryssar kunde uppfattas som ett uttryck av respekt. Det var i linje med hennes politik för att på sikt lösa Lettlands stora nationella fråga.
Bara 60 procent av landets invånare är etniska letter. De etniska ryssarna är 30 procent, de flesta övriga har rötterna i andra delar av forna Sovjet.
I dag saknar nästan 20 procent av invånarna, drygt 400 000 människor, medborgarskap. Ryssland brukar göra ett nummer av detta. Även väst trycker på för att det ska bli lättare att bli lettisk medborgare. Men de lettiska politiker är emot som anser att villkoren för medborgarskap inte får förändras så att landets lettiska identitet riskerar att tunnas ut.
Den identiteten bevarade Vike-Freiberga under 50 år i landsflykt, i flyktingläger i Tyskland, i Marocko och sedan under en framgångsrik karriär i Kanada som vetenskapsman och lärare med franska och engelska som arbetsspråk. Hon förkroppsligar därmed förmågan hos ett väldigt litet folk att spela rollen som integrerad partner i ett globalt sammanhang.
Hon har inte varit rädd att visa generositet gentemot de ryssar som genom historiens nycker hamnat i hennes land.
Vike-Freiberga har kvar ett fritidshus vid Rouge River i den kanadensiska provinsen Quebec. Där hoppas hon kunna tillbringa någon månad årligen när hon avgått. Det blir nog även en del föreläsningar, tror hon.
Hon lovar att inte säga något som kan skada Lettlands rykte.
Ingen borde oroa sig. I snart åtta år har Lettlands goda anseende varit nära nog liktydigt med Vaira Vike-Freiberga. (SNB)