Den kinesiska draken väcker i omvärlden en blandning av beundran, förhoppning - och fruktan. Vad beträffar fruktan är det tillrådligt att även hålla koll på den kinesiska kossan. För den vill slicka i sig ett område sex gånger större än Sverige.
1947 ritade Kinas dåvarande nationalistregim en linje som markerade dess anspråk i Sydkinesiska havet. Formen på området liknade en kos tunga.
På senare år har Peking-regimen markerat sina anspråk med marinövningar och aggressiva handlingar på omstridda öar och skär.
Vietnam, Filippinerna och Malaysia protesterar. Hela världen är emot vad Peking håller på med.
Men en bundsförvant har Peking faktiskt. Nationalistregimen som Mao Tsetung 1949 fördrev till Taiwan stödjer i princip Pekings krav, i Sydkinesiska havet och även i Östkinesiska havet. Där gör sig Kina enligt amerikanska uppgifter redo för ett blixtkrig mot Japan.
Kina predikar ”fredlig uppstigning” till ekonomisk och politisk världsmakt. Men bland grannarna finns känslan att Kina samtidigt försöker spränga den kostym som syddes av så kallade ”ojämlika fördrag”, de avtal som från 1700-talet tvingade Kina till reträtt för Europas stormakter och senare även för Japan.
Med Indien, Ryssland (Sovjet) och Vietnam har Kina i modern tid haft blodiga gränskonflikter.
Kina gör alltjämt anspråk på indiskt område. Misstänksamheten består även när enighet nåtts om gränsen.
Fallet Taiwan är både enklare och svårare. Ön erövrades av Japan 1895 och ingår sedan 1945 i Kina. Att så är fallet anser alla utom några taiwanesiska separatister. Men medan Peking förbehåller sig rätten att ta till våld är återförening under vapenhot oacceptabel, i synnerhet för den enda utomstående part som verkligen betyder något – USA.
Med sin ”pivot”, svängning, mot Asien har USA tvingats markera mot ett Kina som oroar grannarna, när vänskapligheten blandas med hot.
I början av februari träffades företrädare för Taiwan och Kina i staden Nanking, på den högsta nivån någonsin. Solskensdiplomati! Sedan Ma Ying-jeou valdes till Taiwans president 2008 har förbindelserna fördjupats och breddats. Tre miljoner fastlandskineser besökte ön i fjol, det handlas och investeras.
Pekings linje förblir dock att Taiwan underkastar sig. Det är svårt att tänka sig att så skulle ske. Taiwan vill inte bli ett nytt Hongkong, där Peking ytterst drar i trådarna. Taiwan ser sig som en del av Kina – men ett bättre Kina.
Således föreslog president Ma 2012 att parterna i Östkinesiska havet skulle skjuta sina oförenliga territoriella krav åt sidan till förmån för ömsesidigt gynnsamma överenskommelser om att utnyttja havets resurser. Samma modell kan ju tänkas för Sydkinesiska havet.
Men Peking tycks snarare inställt på att söka vidga sitt revir och få andra parter att finna sig i det.
Det är en farlig utveckling, oavsett det är om en hungrig drake eller en hungrig ko som driver på.