Kina som Leendets land
Till Sverige. Kinas president Hu Jintao besöker det svenska kungaparet om en vecka. Foto: Misha Japaridze/AP/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hu må personligen vara mindre spontant uppsluppen än företrädaren Jiang Zemin (känd för sin benägenhet att plötsligt brista ut i sång) och hemma slår han ned på all systemkritisk opposition. Men utåt strålar hans land av välvilja.
I tecknet av Peking-OS 2008 ler Kina mot hela världen. Lugnande besked ges i alla riktningar, oavsett om man är ett USA i ständig oro för att utmanas i sin dominans eller en människorättskränkande regim i Afrika med för Kina begärliga råvaror.
Vinna med vänlighet är dagens devis i Mittens rike. Inget land är för obetydligt att öva sig på. Snarare är det väl så att Sverige av Kina behandlats som lämpligt som inkörsport under dess beramade "fredliga uppstigning" till global makt.
Det råder en viss konkurrens om vilket asiatiskt land som förtjänar benämningen Leendets land. En operett med detta namn av Franz Lehar hade premiär 1929. I den ger den kinesiske prinsen Sou-Chong, efter ett antal vackra sånger såsom "Du är min hela värld", av pliktkänsla och med ett leende upp sin kärlek, Lisa, som han träffat vid ett besök i Wien.
Det här är Leendets land med vemod, en variant av budskapet att öst är öst och väst är väst och att aldrig mötas de båda.
I ett tidigare, verkligt Kina, kan makthavarna tänkas ha lett nedlåtande åt den underlägsna omvärlden. Trots att det blivit så uppenbart att man blivit omsprungen höll starka krafter i kejsardömet ända fram till kollapsen 1912 fast vid föreställningen att långnäsorna från väst var barbarer man inget hade att lära av.
Under ett par kaotiska årtionden hade Kina annat att tänka på än minspelet. Men 1949, när Mao Tsetungs kommunister tagit makten, fick man åter tid att ordna anletsdragen - i aggressiv riktning. Kina bytte nu roll till världsrevolutionens avantgarde. Ideologiskt gick man till offensiv, militärt sökte man hävda sig i grannskapet, i Koreakriget, mot Taiwan, Indien, Sovjet, Vietnam.
I dag skulle Kinas företrädare på utlandsturné kunna betyga sina varma känslor med prins Sou-Chongs budskap från 1929: Du är min hela värld.
Makthavarna i Peking tänker inte avstå från kärleken till moderniteten, till framtiden, av hänsyn till sina traditioner. De vill ha: både - och.
De vill behålla det gamla, ett enpartisystem där eliten förnyas genom rekrytering uppifrån. De aktar sig för att skapa en kinesisk Gorbatjov, han som började demokratisera Sovjet och miste greppet.
Men samtidigt tycks en del av Kinas ledare, utan att medge det, inse att landets fortsatta avancemang kräver förhållanden som mera liknar dem i USA, EU-Europa och Japan.
Men det skulle kräva ett rättsväsen med lika och förutsägbara spelregler, och utrymme för att tänka och yttra sig kritiskt. Varken det ena eller det andra gäller i Kina. Makthavarna vågar/vill inte sätta gränser för sig själva. Därför vet inte en företagare, inhemsk eller utländsk, vad makthavare kan ta sig till. Den som klagar offentligt över exempelvis den skrämmande miljöförstöringen eller dåliga arbetsvillkor vet inte från ena dagen till den andra om överheten tycker detta är legitimt eller statsfientligt.
"Harmoniskt samhälle" är mottot för president Hu Jintaos inrikespolitik. Verkligheten är långt därifrån. Harmonin är större utåt. Jämfört med hur det varit tidigare är de flesta länder nöjda med Kina, nu när det uppnått en ställning i världspolitiken utan historisk motsvarighet. Med ett leende. (SNB)